&





rosor är röda



Rosorna i kvarteren har varit lysande vackra i flera veckors tid. Så många blommor. Så många knoppar. Plantor överfulla av vita, gula, rosa blommor. Nu kanske kylan tar dom. Men vilken lyx det har varit att gå och snegla de tid som varit. Jag menar, inte har jag gjort det allra minsta för att göra mig förtjänt av deras skönhet.

förnya tankarna

Insåg i sommar när jag sprang intervaller i sommarstugebacken hur snål jag kan vara mot mig själv. Istället för att ge mig själv en hög femma för att jag klarat att ta mig upp och ner för den ganska så mastiga backen tio vändor (min målsättning) tänker jag:

Åh, vilken dålig form jag är i! Åh, vad långsamt det gick!
Borde ha sprungit mycket snabbare! Borde ha orkat ännu mer!

Jag känner mig besviken på mig själv istället för att vara belåten med och gotta mig över att jag äntligen kommit igång. Istället för att vara glad över hur mycket kraft jag har i kroppen trots att jag inte tränat regelbundet under eller efter graviditeten. Istället för att peppa mig själv för att jag dessutom varvade intervallerna med situps och andra lyft.

Dessutom börjar missnöjesgiftet pumpas ut i min kropp redan när jag börjar träningspasset. Snabbt hittar jag mina svagheter och tar handen från mig själv. Jag slår vad om att jag skulle prestera bättre om jag bytte ut hackandet mot att backa upp. Hursomhelst skulle det bli betydligt roligare. Trevligare tankar att umgås med.

Så, från och med att jag avslöjade min snålhet har jag försökt ta ansvar och odla lite nya tankar.
Bygga upp istället för att bryta ner.
Hög femma istället för smäll på käften.

Jag kan lova att det känns ovant! Men, jag är på väg.


bagis rulez, del 1

Idag tog vi en nypa frisk luft i våra annars instängda förkylda stackars kroppar. Vi tänkte kolla in en lägenhet i vår kära förort. Jag hade desvärre blandat ihop söndagar så det blev ingen visning, men vi spanade in diverse innergårdar. Det finns så förbaskat trevliga gårdar med människor som ser minst lika trevliga ut.

ps. Innegårdar som går hem hos mig = fruktträd, andra träd, bärbuskar, rosor, diverse fina perenner, lummigt, barn som Elis kan leka med när han blir äldre, bord och stolar, asfalt målat med gatkrita, gräsmatta att njuta sol på och dylikt.


ett långsamt framskridande projekt

Jag tror att drömmar och visioner är något högst berikande för livet. Ett himmelskt karaktärsdrag, något som leder oss att längta högre upp och längre in (eller längre ner om man så vill). Därför har jag på uppmaning börjat skriva en lista på hundra punkter om saker jag drömmer om för livet; stort och smått. Högt och lågt. Det möjliga meets det omöjliga. Till min stora förskräckelse: jag är inte bra på det här. Det gick rätt fint upp mot trettio, men nu har det tagit stopp. Hjärnfrys. Vad vill och längtar jag efter egentligen? 

vackert gör-det-själv



Pretty, oh so pretty! Blir helt fascinerad och inspirerad av all kreativitet som jag hittar på nätet. Alltså, nätet kan va så himla bra ibland!! Detta pyssel hittade jag här.

tips på julskiva:




Även om jag gärna skulle hoppa över spår 11.

sen sist:




Såhär såg vår lilla räv ut för en månad sedan där det låg i min mage som en ostkrok och levde rövare. Den här graviditeten är ett under och vi är tacksamma bortom orden att en helt ny liten människa ska ligga och andas mot våra bröst i slutet på mars. Det är så märkligt och underbart att jag ba vill gråta!!


!


får det lov att vara lite fin pop?

Maken min var och fyndade vinyl igår efter att ha lyssnat på P3 Pop i måndags:




Det är inte direkt otydligt vad musiken handlar om. Nej.


att brås på sin mor



Ibland kommer man bara på sig själv.

Ps. Utvecklar en annan gång.

face it ugglan

Faktum I: Jag upplever och tar ansvar för människor och situationer som jag inte bestämmer över.

Faktum II: Jag kan under en konsert/gudstjänst/annan slags tillställning vara upptagen med att känna in vad andra människor som också är där tänker och upplever. Dessutom kan jag många gånger, vara orolig för diverse negativa känslor och smärtsamma upplevelser som andra eventuellt har till följd av vad ansvariga personer säger eller gör. Det här låter jag påverka min egen upplevelse på ett negativt sätt trots att jag många gånger inte kan göra något åt saken.

Faktum III: Det är onödigt och skapar spänningar i hela min stackars kropp. Det är inte ett genialiskt sätt att använda sin energi på.

Faktum IV: I situationer där jag faktiskt har möjlighet att försöka göra något åt saken försöker jag parera och förekomma det negativa och smärtsamma som andra kanske kan komma att uppleva. I mitt försök att "rädda" andra tummar jag ofta på mig själv och mina gränser.

Faktum V: Det är inte en sund omsorg om andra eller kärlek som ligger bakom mitt ansvarsbeteende.

Slutsats: Jag måste sluta ta ansvar för alla människor i situationer då ansvaret inte är mitt att ta. Jag måste sluta ta ansvar för andra människors val och deras känslor.

Jag återkommer med utvärdering av mitt nya sunda ansvarstagande efter sommaren.


backwards

Ibland tycker jag att det är jobbigt att bläddra bakåt; att tänka på den tiden innan jag hade gjort den och den erfarenheten, innan jag landat i den och den insikten, innan jag upptäckt att det och det var sant. Jag har många gånger svårt att smälta att jag innan dessa skeenden skrivit om, peppat på och sagt saker som inte är sant och dessutom gjort saker som jag inte skulle ha gjort i ljuset av vad jag vet nu. Men, jag får helt enkelt möta mig själv där jag var och veta att jag var älskad redan då. Mitt i osanning och halvsanning.

Fast min blogg bara är ett år gammal får jag en del jobbiga känslor när jag går igenom arkivet. Varför skrev jag si eller så? Jag vet ju varför - jag uttryckte mig och levde utifrån var jag var i livet då. Och nu tänker jag givetvis skriva och leva utifrån där jag är nu. Därför är det möjligt att du en dag kommer hitta motsägelser här i min blogg. Kanske kommer du då inte att få ihop det. Tänk då att det gamla är som ömsade ormskinn som ligger och berättar om hur jag såg ut och varifrån jag kommit men att jag idag har ett nytt skinn. Varje gång jag lämnar en lögn bakom mig får jag ett nytt skönt skinn att ringla runt i, jag behöver inte dras med det gamla.

Jag är tacksam över att jag oftast kan se och erkänna var jag har varit fel ute (ibland sitter det lite längre in). Vill alltid kunna vara öppen med det i alla relationer.
Min identitet vilar faktiskt inte i vad jag tycker, tänker och känner - vare sig det är rätt eller fel.


bradley hathaway - the hug poem


241108


161108

Den dagen sjukdomen blir den lögn jag slutat tro på:
Jag är inget berg,
men jag äger dess fasthet.

lappugglan

Naturen är sjukt spännande och jag älskar när man kommer på den med att vara som den är när vi människor inte ständigt stör. I helgen, på väg till min farmor och farfar, spottade vi mitt alterego: ugglan! Längs stugvägen har jag sett flera djur under mina år här på jorden: rävar och deras barn, harar, kor, kalvar, baggar, skogsmöss och allehanda insekter. Aldrig en uggla. Jag har aldrig sett en uggla i det fria! Och jag trodde inte vi skulle få gör det då.

Hurtiga mamma hade gått före bilekipaget och kom springandes och stannade oss efter vägen, bad oss komma ut och titta. Då sitter lappugglan kolugn på en stängselstolpe och spanar utöver ängsmarken. Japp. Jag, Nils och pappa leker ett-två-tre-ost och smyger oss närmre ugglan för att få en bättre syn. Den kikar på oss då och då, vi stelnar till, men ugglan bestämmer sig för att sitta kvar. Vilken fågel! Vilken storlek! Typ 50-60 cm. Jag var överväldigad och ivrig och andäktig.

Till slut tröttnade den på vårt smygande, släppte en bajs och seglade iväg på sina vida vingar ovanför Nils huvud.
Så var det när jag såg lappugglan.



Bilden är lånad
härifrån

nu vet jag

vad jag inte ska bli när jag blir stor!

på tal om zanzibar



vårt dagliga bröd

Igår såg jag en dokumentär som skildrar samtidens livsmedelshantering; Vårt dagliga bröd av Nikolaus Geyrhalter. Det är ingen feel good-film vill jag lova. Utan ord berättar bilderna om hur långt vi människor har varit beredda att gå under rationaliseringens banér. Här är ett kyckling-klipp ur den:



Den rekommenderas i sin helhet. Vi behöver dosen verklighet: Inte främst för att frossa i all orättfärdig hantering livsmedel, oja oss i elände, måla svarta syndabockar, helgonförklara våra egna ekoval och låta filmen bli någon slags skrämmande piska i vår ambition att leva ett grönare liv. Utan främst för att koppla ihop de val vi gör med de konsekvenser de får. Se dina val i vitögat! Hur ser den besprutade paprikans, tomatens och salladens väg ut från plantan till mig? Vad kostade det miljön i gifter för att jag ska kunna stå och steka i den här olivoljan? Hur växte den här vitlöksmarinerade kycklingfilén upp? Vi bär alla en del av ansvaret för mänsklighetens trots mot och utnyttjande av vår jord, en skuld jag tror är rotad så djupt  att vi aldrig kan sona den.

Råkar du sedan längta efter ett helare liv, och finner glädje i att göra val i respekt för djur, natur och din egen kropp: keep doing them! Och va då glad för den naturbetande kons skull, för den fritt pickande kycklingen och för den arbetare som inte behövde klä sig i skyddsutrustning vid odlingen av tomaterna i din ketchup! Dina val kan då bli inspirerande alternativ för andra och bara genom att leva ditt liv rätt upp och ner kan du peppa andra till att se nya möjligheter. Det tror jag.

Tidigare inlägg
RSS 2.0