Du vet att du sannolikt inte pratar med någon som har svenskt ursprung (kanske med undantag för exempelvis rakt-på-sakmormödrar) när du får höra:

Du har blivit så jätterund i ansiktet! Alldeles såhär (med tillhörande gester)!
Nu ser du ut som en riktig mamma!!

Här är vi: dina föräldrar! Vi väntar ivrigt och tålmodigt på din ankomst. Ovissheten gör oss tokiga. Se ovan. Vi tror att du ska trivas hos oss. Allt vi drömmer om är att hjälpa dig vara mesta möjliga du genom livet. Om du får leva i dina sanna identitet är allt möjligt. Inga berg för höga, inga dalar för djupa. Du kommer upptäcka att vi flitigt jobbar på att själva växa på det området för att vara förebilder. Vi vet - om inte vi lär oss att ta ansvar för oss själva så kommer du få problem att göra detsamma.

Vi värderar frihet, ansvar och makt högt, fast vi själva bara nyss börjat upptäcka vad det är. Allt det ska du få av oss i överflöd allt eftersom du lär dig vad det är att förvalta. Förhoppningsvis får vi hjälp och urskiljning att veta när det är tid för vad. Med största säkerhet kommer vi göra fel mer än många gånger, men då är vi minsann man och kvinna nog att be dig om förlåtelse för att sedan göra om, göra rätt.

Vi vet att du inte behöver två föräldrar som chefar och fostrar dig till lydnad eller till att vara en god människa. Vi vet att du behöver två fasta varma ljusa punkter att navigera utifrån, två ansikten som skrattar och gråter, två som älskar dig igenom alla misstag och kommer dig springades till mötes när du undrar om du är förlåten.

Vi ser fram emot att upptäcka världen och mer av vem Gud är med dig, vilket ska bli så sjukt spännande. Lika spännande som att få upptäcka dig när du växer upp. Vi vill aldrig göra anspråk på dig och dina gåvor med våra egna förväntningar, inte etikettera dig med en föreställning om att vi vet vem du är, nej, vi vill se ditt ansikte allt eftersom du vill visa det.

Du kommer aldrig att vara vår första prioritering eller vår största kärlek. Du kommer inte höra några floskler om att det är livets mening att vara förälder från våra läppar. Men vi kommer bli golvade av en aldrig avtagande kärlek till dig och du kommer ha en outplånlig plats hos oss. Vi åtar oss att älska dig, och vara dina föräldrar forever. Och bara tanken gör oss yra av glädje!

Puss och kram!!!

/mamma och pappa

Idag blir det brownies här hemma; brownies med svarta bönor. Medger att det låter lite suspekt, men ryktet säger att de är underbara! Receptet och bilderna hittade jag här. Läs gärna hennes två inspirerande inlägg - "to aim" och "to target"!

Ps. Perfekt kaka för glutenallergiker - inget mjöl whatsoever.

sjunger Robyn på en av sina gamla skivor och har så himla rätt. Att säga till sig själv: "jag ska aldrig mer bli sårad", är att välja att svälta sig själv på kärlek. Jag kan bara ta emot kärlek till det djup jag är beredd att bli sårad. Varaktiga relationer, till en älskling eller till vänner gör ont i tider. I sådana relationer kommer vår rädsla och smärta fram. Det går inte att ta sig runt.

Jag tänker att vi alla vet skillnaden på relationer där vi låter människor inpå livet eller där andra har bjudit in oss och på de relationerna till människor vi håller på replängds avstånd. Det finns människor jag "känt" i flera år, som jag ändå inte känner i ordets sanna bemärkelse.

Självklart får vi sålla och sätta våra gränser. Vi kan inte vara tighta med och blotta oss på samma sätt till alla vi möter. Det skulle vara dumt. Det är också dumt att medvetet gå in i en kärleksrelation, i tron att "jag tar en risk", till någon som inte respekterar sina egna eller andras gränser med en förhoppning om att förälskelsen ska täcka över det.

Men frågan kvarstår, how deep is your love?
Vad är värst, smärtan av att bli sårad eller att inte våga ta emot kärlek?

Jag tror att drömmar och visioner är något högst berikande för livet. Ett himmelskt karaktärsdrag, något som leder oss att längta högre upp och längre in (eller längre ner om man så vill). Därför har jag på uppmaning börjat skriva en lista på hundra punkter om saker jag drömmer om för livet; stort och smått. Högt och lågt. Det möjliga meets det omöjliga. Till min stora förskräckelse: jag är inte bra på det här. Det gick rätt fint upp mot trettio, men nu har det tagit stopp. Hjärnfrys. Vad vill och längtar jag efter egentligen? 

Min vän An-So-Fine är i stan och jag ska få va med henne!
Mimi ni happy bapetsi.

att jag helst ska hålla mig undan den fina sprayfärgen jag köpte igår.
Jag som hade så peppiga do-it-yourself-planer. Trist men tråkigt.

För tredje eller fjärde gången under graviditeten så sätter regelbundna förvärkar igång vid läggdags och väcker mig om och om igen under nattens första halva. När jag sedan vaknar på morgonkvisten kan jag till min stora besvikelse konstatera att förvärkarna avtagit och att baby fortfarande verkar ypperligt tillfreds med livmodertillvaron. Jag känner mig snuvad på förlossningskonfekten och undrar hur många gånger det ska vara såhär till dess att det verkligen är dags? Jag inser: det visar sig. Har ingen naiv uppfattning om att förlossningen kommer att gå mig obemärkt förbi direkt.

Det jag vill säga är: kom ut precious baby, vi längtar nå så djuriskt efter dig! Livet är roligare här utanför!!

Ps. Om ni vill spekulera kring babys ankomst är det fritt fram att göra det i kommentarsfältet. Beräknat datum är måndagen den 22/3. Men jag vill bara förvarna om att det inte kommer tilldelas några pris.

ester, 6 år (ska inte utlämna det lilla geniet med att avslöja hennes uttalande)
och
kaffekokarkocken katja

Jag noterar för övrigt att jag har kortare till fniss och skratt än förr. Det gillar jag. Det är ett gott tecken.
Ugglan har släppt lite på tömmarna.