fly, flyt, flytt

Vi flyttar och fixar i dagarna. Förvänta er fortsatt dålig uppdatering någon vecka. Sen bjuder jag in er på en visning hemmavid. Jag är hursomhelst oerhört glad att vi ska få ett hem som vi kan kalla vårt (fastän det egentligen mest är banken och Nils föräldrar som äger det).

Nu: Daniel Adams-Ray på repeat, packa kassar med kläder och en vag förhoppning om att lilla pärlugglan ska sova en timma till.

Vi hörs fina ni, vi hörs!


für elis





Elis och vi är nöjda utan en enda klapp i jul. Får vi kramar, skoj och kärlek är vi tre tacksamma. Inget ljug!
Men om man tycker det är roligt kan man inspireras av förslag ovan. Hemsydda tygleksaker som han kan tugga med nu, leka avancerade lekar med sen. Festliga snygga personer i tyg (gärna replikor av släktingar). Stora kuddar i fina former. Träklossar. Andra genuina leksaker i trä. Duplobitar. Bra barnböcker. Ljudfiler med sagor inlästa av våra familjer.
Typ sånt.


Bilder via Etsy, Bellio, Favoritsaker, Red Little Stuga,
Modelmini


för nuvarande:

Blank i ögonen, blicken långt borta. Tröttheten har tagit mig som gisslan. Jag ber härmed om ursäkt för alla tappade trådar, glömda födelsedagar, initiativlösa samtal, ouppföljda uppföljningar, etc. Det här tillståndet är inte kul. Men jag vet att det inte varar för evigt.

Och ändå är jag tröttast om nätterna. Halvt i koma kommer jag mig knappt upp. Har ingen aning om vad klockan är. Väljer de enkla lösningarna i brist på ork att ta en enda strid. Och när sonen väl har somnat vid min sida, så kommer jag mig aldrig för att lyfta honom till hans egen säng igen. Trots att han väcker mig igen och igen efter det. Maken drar förstås ett tungt lass han med.

Hoppas att lille gull ska:
börja äta mat igen så att han är mätt på nätterna
fortsätta växa efter att ha stannat upp
få en mindre känslig mage så han inte störs av den
vakna färre gånger
sova minst fyra timmar i sträck

Om det förändras skulle jag inte ha några problem med att gå upp halv sex. Även om han såklart gärna får sova 19:30-06:30. Men det känns för mycket begärt just nu.

skrivpeppish



Jag längtar efter några ostörda timmar och att bara fylla sidorna.
Nu är det många rader som trängs inuti.

äsch

Jag har nyss nöjdat mig över att jag har slutat tappat bort saker. Jag har en historia av att ha förlorat både det ena och det andra. Nycklar, plånböcker, viktiga grejer, etc. Tro mig, jag har inte gillat det draget även om saker ofta på ett mirakulöst sätt dök upp igen.

Nu är jag inte nöjd. Valde igår en väska som jag knappt använt. En som man snäpper upp och snäpper igen. Imorse upptäckte jag: någonstanns mitt i allt snäppande försvann Nils månadskort ut ur väskan.

Hejdå 700 kronor, hejdå!

(jag har fortfarande inte helt gett upp hoppet om att det ska återfinnas lite magiskt, men ja)

förändring/fördjupning

sånt jag ser fram emot nu, utan inbördes ordning:

flytten till hemmet med stort h
middag i huddinge på tisdag
vännerna som kommer och bor några minuter bort
vännernas barn som snart börjar livet med oss här utanför (blir tårögd bara vid tanken)
advent och jul
harry potter-filmen
helg med mina fina svågrar och svägerskor
söderfika med mammorna
fler vänskaper i familjen elim
dans
dela idén med en viktigt person
smala gränd ikväll
min mamma och nils föräldrars besök nästa vecka
timmar för skrivande

medmera, medmera


jag fortsätter ta tag i saker

Det gäller att inte svika sig själv, det gäller att kunna se sig själv i ögonen och säga: jag har gjort vad jag har kunnat. Jag väljer dig. Nu ska här slutas skjutas problem framför mig. Jag har försökt på så många sätt, hoppats, ansträngt mig. Men det finns fler dörrar att öppna, fler människor att fråga om hjälp, fler vägar att pröva. Nu tänker jag göra det, våga tro på lösningar och vägra låta smärtan blockera vägen.

fläckar, ränder och hål





sämre sortens eftersmak

Vi håller på att sälja bort lite möbler på Blocket, för att byta ut och göra oss av med. Bland annat sålde vi bort våra snygga (men outhärdligt knarriga) pinnstolar från 50-talet. Vi hade själva köpt dem till bra pris i Umeå. Här sålde vi fem stycken för 150 kronor. Alla ville ha dem. Och en person fick dem. Dagen efter vi lagt ut vår annons la en annan person ut likadana (inte samma) stolar. Personens pris för fem stycken: 1500 kronor. Tänk om vi sålt till högstbjudande? Det hade varit välkomna pengar i flyttider.

Typisk grej jag vill sluta gräma mig över.

Känner mig ovanligt girig och vill-ha-ig. Tror det beror på stundande flytt och peppen på att få göra fint hemma.
Och på bristen av vissa typer av kläder och skor. Men vad det än beror på gillar jag inte draget.

Botemedel: tacksamhet.


idag tar vi tuben till vällingby



Ska norröver och träffa en fin barndomsvän som har ett jämnårigt barn. I veckan umgås jag och sonen olika mammor och deras döttrar. Det är fina grejor det. Innan Elis kom tyckte jag nästan att det kändes lite  märkligt läskigt att få en pojke. Vi är en tjejstark familj och släkt. Jag antar att det på något sätt har färgat mig. Hursom så känns det bara roligt nu. Jag menar nog: jag vill inte byta bort Elis mot något annat barn, och vår pärla råkar vara en kille.

EN HEL NATT

Jag har sovit från 22:00 till 06:15. Vilken lycka!!
En hel natt för första gången på över ett år. Det ni.
Tack mannen i mitt liv, tack!

kokande hjärna

Kan en ljuvligt bra idé trilla in i huvudet en huvudvärkig måndagkväll när kroppen är trött efter flera timmars resande och tankarna trassliga av sömnbrist? Tydligen. Med tandborste i mun, på väg från toalett till kök. Då kan det visst hända. Nu återstår bara att se om den är idén kan blir verklighet. Det kommer ta lite tid att ta reda på.
Med motsatsbetoning på lite.


color me






honey, we're home



Älskar att resa iväg. Älskar att komma hem.
Ännu roligare var det att komma hem med Elis i famnen. Återföreningen mellan pappan och barnet var något av det bästa jag varit med om på år och dar. Lillkillen lyser och ler; spanar in pappan i hans liv och nöjdar sig över att få vara med honom igen. När vi sedan kom hem till lägenheten och kröp ner i sängen gossade sötungen upp honom som om han aldrig ville göa något annat i hela sitt liv. Elis kunde i sluta blöta ner Nils i pussar. Hans små händer drog Nils till sig igen och igen, han skojade, skrattade och klättrade på honom. Det var magiskt. Även jag fick min beskärda del. Så var vi den gladaste trio man kan tänka sig under den svarta Stockholmshimlen.

(bilden är från ett helt annat tillfälle, ingen kamera störde gårkvällens happening)

RSS 2.0