Jag vill ha tråååååkigt. Tråkigt, tråkigt. Jag vill ha dötid då saker går segt som sirap. Den här jobbsommaren går ett i ett i ett. Idag jobbar jag sista dagen innan min puttenuttesemester på nio dagar. NIO DAGAR. Och på de nio dagarna ska vi hinna med saker vi längtat ihjäl oss efter. Vi ska träffa saknade vänner på två olika bröllop, kanske äta lunch under solen på Brännan, träffa gullbarnen, fika med alla älskade gamlern', bada i Anundsjösjön, äta jordgubbar med mina föräldrar, åka till loppisen i Gottne, med mera, med mera. Det är INTE bäddat för tråkigt. När ska jag lyckas ta mig tid för det?

Jag är för att ha ett tempo i livet som ibland gör att jag blir alldeles kliig i kroppen av rastlöshet. Jag är för att sluta fly och istället gå in i den sjukt jobbiga känslan tills den vänder ut och in på mig och jag blir som ny.

Varför skriver jag ett ursäktande blogginlägg och förklarar varför jag inte bloggat så mycket på senaste tiden? Och genom att lista upp vad jag gjort istället? Det är nog bara mina föräldrar som har intresse av den läsningen. Jo, mina vänner, det är liksom essensen av bloggstressen för mig.

1. Jag börjar bloggen för att jag vill ge uttryck för saker och att det stimulerar mitt skapande. Jag har saker att ge uttryck för, högt och lågt!
2. Jag blir glad när läsare sällar sig till bloggen för att den ibland tillför något/berör deras liv,
3. Mer inlägg = stadigare läsarfrekvens = känsla av mening.
4. Ibland vill jag inte prioritera bloggen, ibland vill jag vänta in det jag vill uttrycka = bloggtorka = färre läsare = hej ansvars-känslan: illusionen av behöva att klämma ut inlägg med tillräcklig regebundenhet = färre meningsfulla inlägg där lusten att ge ut kommer inifrån, utfyllnadsbloggande
5. Stress över bristande kvalitet leder till kreativvitetskramp hos mig = lägger locket på punkt ett.

Vet inte om det här är världens bästa sätt att förklara vad det handlar om. Men poängen är att det inte riktigt är bra för mig när något som stimulerade mitt skapande lägger locket på. När något som handlade om uttryck börjar handla om: vad ger jag för intryck? Det är inget fel med att hoppas på att kreativitet ska få vara ett samspel, ex. mellan läsare och bloggare eller musiker och åhörare. Men när den här längtan byts ut mot en stress och skuldkänslor (ja, det känns fånigt att erkänna) står det inte rätt till inuti.

Jag anar att jag inte kommer komma tillrätta med det här förrän jag tar en ordentlig bloggpaus igen. Vi snackar månader. Jag kommer att tappa, hela min lilla läsarskara. Buhu. Men, nu måste jag erkänna - jag är inte där än. I mitt huvud är pausen bra, men i kroppen känns det fortfarande - jag vill försöka få det att funka liiiite till ändå, jag kanske kan lista ut ett sätt att komma runt det? Jag säger till mig själv: testa i alla fall, du kan inte göra mer än att misslyckas...

det har blivit lite blogg senaste veckan och mer av annat.

annat
=
medelhav på balkong i aspudden
gudstjänstfirande
dessert på klipporna i vinterviken
bio
fruktglass på balkongen
picknicklunch på mosebacketorg
tallest man on earth på fritz corner, kulturhustaket (kluven upplevelse)
gullunge med gullföräldrar vid köksbordet
jobb och jobb
häng med vineyard på odenplan (med erbjudan om kaffe och bön)
söndagsmiddag med vännerna från nian
dans
montering av klädställning
prat, bön och gråt på trettiofyran
i taket lyser stjärnorna
fika med grannarna på gården
promenad genom stan
hemmafix

Det var den första varma soliga dagen på länge och jag satt i en biosalong med Nils i över två timmar.
Vad var värt ett sådant pris? Förköpta biljetter till Harry Potter! Vad annars liksom.