Jag försöker att inte stressa. Började morgonen med en kvävande känsla av att dagen inte skulle räcka till. Trots gårkvällens insikter och vilan i att vara den älskade och ett barn av evigheten. Jag verkar vara något av en obotlig stressare, hur mycket jag än tycker att jag tar det lugnt och hur lite jag än gör. Himla oroshjärta! Har flera än en gång trott att jag gjort upp med den sidan i mig själv. Men, det är kanske en långsam process som det mesta i livet.

Idag kom Nils på mig, avslöjade mig när jag stod vid jättedisken och hade bråttom till tusen. Han såg till att jag började om dagen i rätt ända och jag är sjukt tacksam för det. Nu är jag betydligt lugnare. Men jag har fortfarande en gnagande känsla av att jag inte är redo för hösten. Det brukar inte kännas såhär när terminen ska till att dra igång. Jag brukar knappt kunna hålla mig i skinnet!

Kanske är det bara mulna, regninga grådagar
eller en trött kropp med snuva och halsont som spelar mig ett spratt?