för bra för att vara osant
vad bra att just du läser det här! (eller hur var det nu)
I en av böckerna jag tipsade om för ett tag sedan, "Kan du säga Schibbolet?", finns en träffande episod: en av mödrarna bjuder varje dag på eftermiddagsfika framför tvn med baktanken att dottern ska ta till sig saker som sägs i programmet som står på. Programmet är iransk version av Dr Phil. Mamman hoppas att dotterna ska känna sig träffad och börja hantera sin problem med ilska och dåligt humör. Dottern i sin brukar peka på sin mamma när hon hör saker som hon tycker stämmer in på henne, men också säga: exakt det där problemet har min kompis! Att mamman i familjen började titta på programmet i första taget var för att hennes syster tipsat henne med förhoppningen att hon skulle börja bearbeta sitt kontrollbehov. Mamman är glad att hon vet att systern brukar titta på programmet för att systern behöver någon som adresserar hennes kontrollbehov.
Haha.
Har du någon gång suttit på en föreläsning/sett ett program/lyssnat på en predikan och samtidigt tänkt: "VAD BRA ATT HAN/HON HÖR DET HÄR, DET HÄR BEHÖVER HAN/HON VERKLIGEN HÖRA"? Det har jag. Men jag hoppas att jag nu har kommit till den punkt att jag först frågar mig hur det som tas upp berör mig och hur jag kan ta till mig av saker och växa. Och då räcker det inte bara att höra saker sägas av någon; då måste jag lyssna, ställa mig själv frågor och erkänna mitt behov av att växa.
De människor jag inspireras mest av är människor som hela tiden vågar se och erkänna sitt behov av växt. Och ser till att de får den hjälp på vägen de behöver för att växa. Gemensamt för dom här personerna är att de inte pratar om sitt behov av växt på ett vagt och allmänt sätt. De nöjer sig inte med att citera poesi, bibelcitat eller floskler om människans felbarhet (jag vet alltför många som gör det samtidigt som de aldrig kan formulera ett tankemönster eller ringa in beteenden som de vill bli av med). De gömmer inte sina brister i genom att kalla det "sin personlighet". De väjer heller inte undan för växtvärken, smärtan som man måste våga sig igenom.
Om vill jag bli fri från rädslor, utmanas, fylla ut mig själv, göra val, hantera problem och så vidare, då måste jag först och främst erkänna och formulera mitt eget behov. När jag på det sättet gjort mig sårbar får jag se till att hitta den hjälp jag behöver och ta emot den. När jag tar ansvar för mig själv, då kan det hända magiska grejer.
Men om jag i första hand fortsätter att tänka "VAD BRA ATT HON/HAN HÖR DET HÄR..." om all förmaning, uppmuntran, problemformulering, vägledning. Då kommer jag stå och stampa i min egen skit resten av livet.
svenne bananas
Till oss alla som pk nog är upprörda över främlingfientlighetens ytterligare etablerande i riksdagen: hur många flyktingar, invandrare, nysvenskar (eller vilka andra kategoriseringar som vi nu vill använda) känner vi? Jag kan svara för mig: jag har, på ett ungefär, en enda vän som kommit till vårt land de senaste åren. Sedan träffar jag fler i kyrkor, jag har en kollega på jobbet, jag har vänners vänner och ja just det, jag dricksar ibland på den lokala pizzerian.
Drar jag mitt strå till stacken när det gäller ett sammanflätat Sverige där alla får vara med oavsett ursprung, hudfärg, kultur och religion? Nej, jag gör banne mig inte det. Även om jag inte röstade på SD. Om vi tror att vi kvalificerar oss till någon grupp bättre människor som sitter och tycker att alla ska få vara med, är lika mycket värda och ska få kallas svenskar om de vill det; då tycker jag att vi sätter oss på höga hästar. Det är himla lätt att vara orädd på replängds avstånd.
Och det är lika lätt att förbli rädd på replängds avstånd. Det är klart avgrunderna mellan människor ger plats för rädsla. Det är klart att fiendeskap, småsinthet och dylikt får bre ut sig. Skulle säga att det finns en direkt koppling mellan att jag ännu inte har särskilt många vänner med utomsvenskt ursprung och att andra röstar på Sverigedemokraterna.
Ska vi rannsaka våra här-är-alla-välkomna-hjärtan och fråga oss hur vi ska älska ur rädslan som breder ut sig i det här landet? Jag lovar att det krävs mer än svenne-tyckande, demonstrationer och att gilla "vi gillar olika" på ansiktsboken. Inte ens strukturer, lagar och nya politiska beslut räcker hela vägen. Det jag menar är, vilka är välkomna in i ditt hjärta?
Slut inlägg i debatten.
den ofarliga smärtan
Jag hade lyckan att få en okomplicerad förlossning där smärtan bara var ett tecken på att vår efterlängtade var på väg. Ja, det gjorde ont till den gräns att jag inte trodde mig själv om att orka, till den gräns att jag ville krypa ur skinnet. Tills dess att jag återigen fick kraft nog att fortsätta möta upp och vara kvar. Det är den ofarliga smärtan som gör vägen framkomlig för liv.
Ibland föds andra saker fram i vårt liv. Det kan var drömmar, vägval, karaktärsdrag, mognad eller annat. Först vilar och växer det där som ska bli till inombords och när tiden är inne för förlossning, för nytt liv, då banar ofta smärtan vägen. Kanske smärtan att lämna det som hindrar dig från att leva mot dina drömmar, sorgen över vägen du inte kan välja samtidigt, växtvärken, smärtan av upptäckten att du lagt krokben för dig själv istället för att bli den du vill vara. Den har olika ansiktsdrag.
Love hurts when you do it right. Att älska är att aldrig sluta våga göra sig sårbar. I vilka relationer vi än hänger oss så finns alltid risken för den nästan outhärdliga smärtan att bli sviken. Men smärtan är inte farlig om du släpper taget om sveket, om rätten att förbli sårad och bitter, om du vågar vara kvar hos dig själv och förbli mjuk. Det enda sättet att inte lagra smärtan är att våga se den i vitögat, låta den rida dig tills dess att du genomskådat dess ofarlighet.
Smärta i teorin är enkelt. Smärta i verkligheten är svårt. Den går inte att tänka bort, det finns inga genvägar. Än hur mycket du vet: "jag kommer må bättre när det här är över", känns det inte så. Den enda vägen mot att välja liv är att fortsätta bli överraskad av smärtans höjd, längd, bredd och djup. Låt vågorna skölja över dig.
Och sedan får vi lova att ha tålamod med oss själva. Kanske orkar vi inte möta allt på en gång. Då får vi dra oss tillbaka en stund, vila och ta emot ny kraft att våga lite till. Det är inte bråttom.
reklajm, konsumtion och min blogg
Samtidigt kan jag inte längre stoltsera med några antikonsumistiska värderingar trots att jag vill leva i klimatsmart och miljömedvetet. Jag är för att inte slänga mat, att handla på second hand och att tänka efter innan jag köper saker. Men, jag kan inte se ett samhälle där vi inte får skapa och handla nytt. Kan heller inte se en konsumtionskultur där vi inte handlar med varor från hela världen. (om några när en sådan vision, dela gärna med er)
Anledningen att jag vill beröra det här är ju att jag lyfter fram och tipsar om saker jag tycker är bra. Nämner varumärken och företag. Peppar på personer och produkter. Det om något är väl en slags reklam? Hoppas ni tål det.
hejdå till slukerskan
Jag minns hur det kändes då jag var hungrig på bekräftelse från killar, pojkar, män oavsett hur bekräftelsen såg ut. Då gränsöverskridande "uppskattning" var smickrande. Hej kladdiga blickar, här är jag, ta för er! Jag menar, hur ska jag annars veta att jag är attraktiv?
Det är sorgligt att säga det (särskilt till alla som någon gång blivit utsatt för något liknande övertramp), men jag hade sett en tafsande hand som en high five, även om jag äcklat slagit undan den.
Känslan av inte ha någon botten att vila i inuti och att söka den i varje potentiell pojkväns blick, åt på mig. Jag önskar att jag kunde säga att det räckte med ett äktenskap med den bäste av män för att mätta slukerskan i mig, men det funkade inte så.
För att gör en lång historia kort så har jag sagt hejdå till slukerskan. Och det enda jag vill va nuförtin är en mans kvinna.
vila kan aldrig vara teori
När det kommer till kritan försöker jag oftast ta genvägar. Trolla med bollar, slänga in en tredje hand, koka och steka fläsket. Typ. Leka med Elis, prata med vännen, vispa ihop kakan och diska undan - eller amma, läsa bok och hålla koll på annonser på Blocket. Ja, ni fattar. Jag hinner ju så mycket mer då!
Ska nu inte helt smutskasta mig själv: jag gör medvetna val för att hålla ner tempot, för att ge Elis vakna kvalitetstimmar och beta av en sak i taget. Men steget är långt till någon tillvaro där jag sjunger långsamhetens lov.
Vila är ju inte bara att ligga på sofflocket, eller att göra saker långsamt. Tror det handlar mer om att göra varje sak med mer närvaro och att veta var källan till all ork ligger. Och för att minnas det kan man inte hasta omkring överallt, boka veckor fulla och hetsa över obockade att-göra-listor.
Ps. Den här bekännelsen måste vara början på något. Någon som vill hålla mig ansvarig för att konkret ta steg mot och välja mer närvaro? Även om jag är medveten om att småbarnsåren inte är kända för att vara lugna och behagliga.
random saker jag tänker på om dagarna, del 2
Jag undrar, finnes fler likasinnade? Starta klubb?
om att vänta för länge
Vad vi kan lära oss av detta: gör ett val medan du fortfarande har ett val att göra! Låt inte tiden eller andra människor göra det åt dig. Äg dina valmöjligheter. Det blir mycket roligare då. Jag upprepar: mycket roligare.
välkommen, hej igen
Bloggen ökar i temperatur igen och jag säger hej. Hej till gamla kära läsare, hej till er som kanske kommer nya. För att ni ska veta vad som gäller: jag kommer att blanda högre och lägre, censurera färre triviala tankar, visa mer av mig, publicera färre av mina dikter, blanda in barnet och helt enkelt ge mig ut i den här sfären igen. Jag ba göre. Det kanske blir vackert ibland, andra gånger helt oattraktivt. Vad spelar det för roll?
Så hej igen,
gör mig sällis. Sällis gillar jag.
Ps. Man kan alltid få önska läsning och bilder och med stor sannolikhet få sin önskan uppfylld.
till little precious baby
Här är vi: dina föräldrar! Vi väntar ivrigt och tålmodigt på din ankomst. Ovissheten gör oss tokiga. Se ovan. Vi tror att du ska trivas hos oss. Allt vi drömmer om är att hjälpa dig vara mesta möjliga du genom livet. Om du får leva i dina sanna identitet är allt möjligt. Inga berg för höga, inga dalar för djupa. Du kommer upptäcka att vi flitigt jobbar på att själva växa på det området för att vara förebilder. Vi vet - om inte vi lär oss att ta ansvar för oss själva så kommer du få problem att göra detsamma.
Vi värderar frihet, ansvar och makt högt, fast vi själva bara nyss börjat upptäcka vad det är. Allt det ska du få av oss i överflöd allt eftersom du lär dig vad det är att förvalta. Förhoppningsvis får vi hjälp och urskiljning att veta när det är tid för vad. Med största säkerhet kommer vi göra fel mer än många gånger, men då är vi minsann man och kvinna nog att be dig om förlåtelse för att sedan göra om, göra rätt.
Vi vet att du inte behöver två föräldrar som chefar och fostrar dig till lydnad eller till att vara en god människa. Vi vet att du behöver två fasta varma ljusa punkter att navigera utifrån, två ansikten som skrattar och gråter, två som älskar dig igenom alla misstag och kommer dig springades till mötes när du undrar om du är förlåten.
Vi ser fram emot att upptäcka världen och mer av vem Gud är med dig, vilket ska bli så sjukt spännande. Lika spännande som att få upptäcka dig när du växer upp. Vi vill aldrig göra anspråk på dig och dina gåvor med våra egna förväntningar, inte etikettera dig med en föreställning om att vi vet vem du är, nej, vi vill se ditt ansikte allt eftersom du vill visa det.
Du kommer aldrig att vara vår första prioritering eller vår största kärlek. Du kommer inte höra några floskler om att det är livets mening att vara förälder från våra läppar. Men vi kommer bli golvade av en aldrig avtagande kärlek till dig och du kommer ha en outplånlig plats hos oss. Vi åtar oss att älska dig, och vara dina föräldrar forever. Och bara tanken gör oss yra av glädje!
Puss och kram!!!
/mamma och pappa
love is only as deep as the risk you take
Jag tänker att vi alla vet skillnaden på relationer där vi låter människor inpå livet eller där andra har bjudit in oss och på de relationerna till människor vi håller på replängds avstånd. Det finns människor jag "känt" i flera år, som jag ändå inte känner i ordets sanna bemärkelse.
Självklart får vi sålla och sätta våra gränser. Vi kan inte vara tighta med och blotta oss på samma sätt till alla vi möter. Det skulle vara dumt. Det är också dumt att medvetet gå in i en kärleksrelation, i tron att "jag tar en risk", till någon som inte respekterar sina egna eller andras gränser med en förhoppning om att förälskelsen ska täcka över det.
Men frågan kvarstår, how deep is your love?
Vad är värst, smärtan av att bli sårad eller att inte våga ta emot kärlek?
fear is not my friend
Såhär är det: jag har försökt säga upp bekantskapen med rädslan länge nu, men jag har upptäckt att det är en oblyg efterhängsen rävig typ som hela tiden klampar in och gör sig hemmastadd. Lägger sig som ett vått täcke över mig. Rädslan känner mig väl vid det här laget; vet att jag har haft svårt att säga nej.
Dessutom har jag insett att jag varit alldeles för snäll och medgörlig, kanske har jag till och med gått så långt att jag bjudit in när jag känt mig ensam - ni vet, för gammal vänskaps skull. Destruktivitet är himla tryggt ibland! Men nu är det jag som ska visa råg i ryggen framöver och göra mitt bästa för att stänga dörren.
-
Jag vill aldrig förneka mina känslor, gömma dem eller trycka ner dem i kroppen - det som kommer upp till ytan, ska upp till ytan. Jag bestämmer inte över min känslor, mina känslor är inte fel, de visar mig någonting. Men det är jag som chefar över min tankar och vad jag fyller mitt sinne med. Det är där jag ska börja.
det meningslösa lidandet
Det är en sak att vi alla kan lära oss något av den smärta och sorg vi drabbas av här i världen; att en sjukdom kan vara ett wake-up-call, att övergreppen kanske hjälpt oss deala och lära känna oss själva, att egen förlust har fått oss att mjukna och gjort oss medkännande inför andras förluster. Men jag tycker att vi kan dra en linje mellan hur vi kan välja att förhålla oss till det onda på en konstruktivt och uppbyggligt sätt och mellan hur den destruktiviteten ändå helt saknar mening. Jag tycker att vi ska sluta tvinga oss till ett svar på varför visst lidanade drabbar oss. Även om den frågan kanske kan vara den mest genomträngande i oss i tider av sorg och smärta. Kanske låter det hårt?
Våga aldrig försöka trösta mig med ett: det finns en mening med det här. Den låtsas-meningen är flykt ifrån sanningen om den här världen och sanningen om Honom som skapat den.
Jag tror helt enkelt att vår kropp, själ och vårt hjärta vinner på att vara ärlig med att det finns meningslösa destruktiva krafter i den här världen. Och att vi kanske aldrig får ett svar på varför någon fruktansvärt händer oss eller någon vi håller av. Låt sorgen och smärtan väga sin fulla tyngd, även om du tror att du ska gå under när du ser den i ansiktet - i den sanningen blir vi befriade. För det finns en kraft med större potential, en kraft som inte kan hållas tillbaka av destruktivitetens tyglar, en kraft som sett döden i ansiktet och frågat: var är din udd?
man vill ju
Jag menar inte alls att det är förbjudet att använda man, ibland passar det sig alldeles utmärkt; men varför göra det när det handlar om egna, högst subjektiva, känslor, åsikter, tankar och reaktioner?
Jag tycker att det är dags för alla man-pratare att sluta gömma sig bakom resten av världens befolkning.
Eller vad tycker man?
bekännelse
Börjar det nya bloggåret med en miljövidrig bekännelse:
Jag avskyr ljuset från lågenergilampor. Hur gärna jag än velat har vi inte odlat vänskap. Snarare väcker lågenergilampans ljus verkligt obehag i hela mig. Ryggar tillbaka och har ingen frid så länge den lyser. Lever hellre i mörkret. Min fråga är, vad ska jag ta mig till? Glödlampans tid är förbi. Jag vet. Men betyder det att jag resten av mitt liv måste leva i ett kallt och otäckt ljus? Finns inget bot?
om inflytande
Formas du mer av människor som du upplever att du måste skydda dig emot så att de inte går över dina gränser eller människor som du tryggt sänker garden med?
Människor runt omkring dig som du värderat högt och sett upp till under ditt liv, har du känt att de har varit med dig eller emot dig?
Kanske ganska enkelt att svara. Men hur ofta tror vi människor inte att vi ska påverka andra på replängds avstånd, med våra osynliga plakat och protestaktioner?
I'm guilty. Hur många gånger har jag inte tagit handen från någon i rädsla för att bli identifierad med vad den personen står för? Hur många gånger har jag då bränt min bro till att röra vid samma persons hjärta?
Jag funderar en del på det här. Jag vet att jag inte skulle skriva såhär om jag inte hade en övertygelse om alla människors lika värde, för då skulle jag tycka att vissa åsikter och sätt att leva skulle göra människor mindre värda min kärlek och respekt. Istället råkar jag älska flera människor som i mina ögon har provocerande grundvärderingar och gör saker som jag tycker är fel. Och själva definitionen av att älska någon utesluter all form av manipulation och försök att klistra mina tankar och åsikter på någon.
Jag tror bara att det finns en väg till sant inflytande här i världen. Och den vägen hittar jag inte om jag försöker skapa mig en ö av liktänkande som protesterar mot oliktänkande.
skärskådning
Varför skriver jag ett ursäktande blogginlägg och förklarar varför jag inte bloggat så mycket på senaste tiden? Och genom att lista upp vad jag gjort istället? Det är nog bara mina föräldrar som har intresse av den läsningen. Jo, mina vänner, det är liksom essensen av bloggstressen för mig.
1. Jag börjar bloggen för att jag vill ge uttryck för saker och att det stimulerar mitt skapande. Jag har saker att ge uttryck för, högt och lågt!
2. Jag blir glad när läsare sällar sig till bloggen för att den ibland tillför något/berör deras liv,
3. Mer inlägg = stadigare läsarfrekvens = känsla av mening.
4. Ibland vill jag inte prioritera bloggen, ibland vill jag vänta in det jag vill uttrycka = bloggtorka = färre läsare = hej ansvars-känslan: illusionen av behöva att klämma ut inlägg med tillräcklig regebundenhet = färre meningsfulla inlägg där lusten att ge ut kommer inifrån, utfyllnadsbloggande
5. Stress över bristande kvalitet leder till kreativvitetskramp hos mig = lägger locket på punkt ett.
Vet inte om det här är världens bästa sätt att förklara vad det handlar om. Men poängen är att det inte riktigt är bra för mig när något som stimulerade mitt skapande lägger locket på. När något som handlade om uttryck börjar handla om: vad ger jag för intryck? Det är inget fel med att hoppas på att kreativitet ska få vara ett samspel, ex. mellan läsare och bloggare eller musiker och åhörare. Men när den här längtan byts ut mot en stress och skuldkänslor (ja, det känns fånigt att erkänna) står det inte rätt till inuti.
Jag anar att jag inte kommer komma tillrätta med det här förrän jag tar en ordentlig bloggpaus igen. Vi snackar månader. Jag kommer att tappa, hela min lilla läsarskara. Buhu. Men, nu måste jag erkänna - jag är inte där än. I mitt huvud är pausen bra, men i kroppen känns det fortfarande - jag vill försöka få det att funka liiiite till ändå, jag kanske kan lista ut ett sätt att komma runt det? Jag säger till mig själv: testa i alla fall, du kan inte göra mer än att misslyckas...
roten, källan, hoppet
Varför är vi i vårt samhälle besatta av att medicinera och behandla symtom utan gå till roten med sjukdomen i hopp om hälsa? Stoppa i dig det här pillret för en obestämd framtid så ordnar sig säkert saker på vägen! Varför är vi måna om att förändra våra destruktiva beteenden utan att söka botten och helande för orsaken till våra olika beteenden? Lär dig sova/äta/leva/bete dig/arbeta/tänka rätt och gör sedan så oavsett hur saker känns!
Tänk om pillret inte alls är lösningen (kanske ibland en viktig hjälp och en lättnad som leder i rätt riktning)? Tänk om du en dag inte orkar allt det där du vet är rätt och vill för att det bara är en börda du lagt på din axlar, ännu ett av alla sätt du måste prestera?
Jag vill bara ställa några frågor. Tänk om det faktiskt finns djup och rötter i den här tillvaron som leder oss vidare till läkedom vi knappt smakat på, till en vila i vardagen som spränger de gränser vi ritat om oss själva? Tänk om det finns vidare vidder, djupare vatten, djärvare drömmar, större kreativitet och mer glädje som väntar på dig?
val
Nedan följer en lista med några saker som ska prioriteras i sommar:
luft och yta
häng i kvarteret
kladdkriteskissande
lek med barnen
timmar utan att göra någonting (i jag-vet-vems famn)
luncher på trappen bakom jobbet
ta emot
random kreativitet
det lilla extra på jobbet
böcker på balkongen
dans dans dans
stek på klipporna vid söderbysjön
lukta på blommorna
Summan av kardemumman är att jag vill va närvarande i min kropp och lära känna mitt hjärtas slag; jag vill sluta kapa mitt inre med mitt intellekt. I sommar ska jag inte fly ifrån någonting, inte brådska ifrån en enda känsla. Och råkar jag ändå göra det ska jag storsint förlåta mig själv.
Nu vet ni.
