Såhär är det: jag har försökt säga upp bekantskapen med rädslan länge nu, men jag har upptäckt att det är en oblyg efterhängsen rävig typ som hela tiden klampar in och gör sig hemmastadd. Lägger sig som ett vått täcke över mig. Rädslan känner mig väl vid det här laget; vet att jag har haft svårt att säga nej. 

Dessutom har jag insett att jag varit alldeles för snäll och medgörlig, kanske har jag till och med gått så långt att jag bjudit in när jag känt mig ensam - ni vet, för gammal vänskaps skull. Destruktivitet är himla tryggt ibland! Men nu är det jag som ska visa råg i ryggen framöver och göra mitt bästa för att stänga dörren.

-

Jag vill aldrig förneka mina känslor, gömma dem eller trycka ner dem i kroppen - det som kommer upp till ytan, ska upp till ytan. Jag bestämmer inte över min känslor, mina känslor är inte fel, de visar mig någonting. Men det är jag som chefar över min tankar och vad jag fyller mitt sinne med. Det är där jag ska börja.