Insåg i sommar när jag sprang intervaller i sommarstugebacken hur snål jag kan vara mot mig själv. Istället för att ge mig själv en hög femma för att jag klarat att ta mig upp och ner för den ganska så mastiga backen tio vändor (min målsättning) tänker jag:

Åh, vilken dålig form jag är i! Åh, vad långsamt det gick!
Borde ha sprungit mycket snabbare! Borde ha orkat ännu mer!

Jag känner mig besviken på mig själv istället för att vara belåten med och gotta mig över att jag äntligen kommit igång. Istället för att vara glad över hur mycket kraft jag har i kroppen trots att jag inte tränat regelbundet under eller efter graviditeten. Istället för att peppa mig själv för att jag dessutom varvade intervallerna med situps och andra lyft.

Dessutom börjar missnöjesgiftet pumpas ut i min kropp redan när jag börjar träningspasset. Snabbt hittar jag mina svagheter och tar handen från mig själv. Jag slår vad om att jag skulle prestera bättre om jag bytte ut hackandet mot att backa upp. Hursomhelst skulle det bli betydligt roligare. Trevligare tankar att umgås med.

Så, från och med att jag avslöjade min snålhet har jag försökt ta ansvar och odla lite nya tankar.
Bygga upp istället för att bryta ner.
Hög femma istället för smäll på käften.

Jag kan lova att det känns ovant! Men, jag är på väg.

Idag tog vi en nypa frisk luft i våra annars instängda förkylda stackars kroppar. Vi tänkte kolla in en lägenhet i vår kära förort. Jag hade desvärre blandat ihop söndagar så det blev ingen visning, men vi spanade in diverse innergårdar. Det finns så förbaskat trevliga gårdar med människor som ser minst lika trevliga ut.

ps. Innegårdar som går hem hos mig = fruktträd, andra träd, bärbuskar, rosor, diverse fina perenner, lummigt, barn som Elis kan leka med när han blir äldre, bord och stolar, asfalt målat med gatkrita, gräsmatta att njuta sol på och dylikt.

Såhär såg vår lilla räv ut för en månad sedan där det låg i min mage som en ostkrok och levde rövare. Den här graviditeten är ett under och vi är tacksamma bortom orden att en helt ny liten människa ska ligga och andas mot våra bröst i slutet på mars. Det är så märkligt och underbart att jag ba vill gråta!!

Maken min var och fyndade vinyl igår efter att ha lyssnat på P3 Pop i måndags:




Det är inte direkt otydligt vad musiken handlar om. Nej.

Faktum I: Jag upplever och tar ansvar för människor och situationer som jag inte bestämmer över.

Faktum II: Jag kan under en konsert/gudstjänst/annan slags tillställning vara upptagen med att känna in vad andra människor som också är där tänker och upplever. Dessutom kan jag många gånger, vara orolig för diverse negativa känslor och smärtsamma upplevelser som andra eventuellt har till följd av vad ansvariga personer säger eller gör. Det här låter jag påverka min egen upplevelse på ett negativt sätt trots att jag många gånger inte kan göra något åt saken.

Faktum III: Det är onödigt och skapar spänningar i hela min stackars kropp. Det är inte ett genialiskt sätt att använda sin energi på.

Faktum IV: I situationer där jag faktiskt har möjlighet att försöka göra något åt saken försöker jag parera och förekomma det negativa och smärtsamma som andra kanske kan komma att uppleva. I mitt försök att "rädda" andra tummar jag ofta på mig själv och mina gränser.

Faktum V: Det är inte en sund omsorg om andra eller kärlek som ligger bakom mitt ansvarsbeteende.

Slutsats: Jag måste sluta ta ansvar för alla människor i situationer då ansvaret inte är mitt att ta. Jag måste sluta ta ansvar för andra människors val och deras känslor.

Jag återkommer med utvärdering av mitt nya sunda ansvarstagande efter sommaren.

Ibland tycker jag att det är jobbigt att bläddra bakåt; att tänka på den tiden innan jag hade gjort den och den erfarenheten, innan jag landat i den och den insikten, innan jag upptäckt att det och det var sant. Jag har många gånger svårt att smälta att jag innan dessa skeenden skrivit om, peppat på och sagt saker som inte är sant och dessutom gjort saker som jag inte skulle ha gjort i ljuset av vad jag vet nu. Men, jag får helt enkelt möta mig själv där jag var och veta att jag var älskad redan då. Mitt i osanning och halvsanning.

Fast min blogg bara är ett år gammal får jag en del jobbiga känslor när jag går igenom arkivet. Varför skrev jag si eller så? Jag vet ju varför - jag uttryckte mig och levde utifrån var jag var i livet då. Och nu tänker jag givetvis skriva och leva utifrån där jag är nu. Därför är det möjligt att du en dag kommer hitta motsägelser här i min blogg. Kanske kommer du då inte att få ihop det. Tänk då att det gamla är som ömsade ormskinn som ligger och berättar om hur jag såg ut och varifrån jag kommit men att jag idag har ett nytt skinn. Varje gång jag lämnar en lögn bakom mig får jag ett nytt skönt skinn att ringla runt i, jag behöver inte dras med det gamla.

Jag är tacksam över att jag oftast kan se och erkänna var jag har varit fel ute (ibland sitter det lite längre in). Vill alltid kunna vara öppen med det i alla relationer.
Min identitet vilar faktiskt inte i vad jag tycker, tänker och känner - vare sig det är rätt eller fel.