Insåg i sommar när jag sprang intervaller i sommarstugebacken hur snål jag kan vara mot mig själv. Istället för att ge mig själv en hög femma för att jag klarat att ta mig upp och ner för den ganska så mastiga backen tio vändor (min målsättning) tänker jag:

Åh, vilken dålig form jag är i! Åh, vad långsamt det gick!
Borde ha sprungit mycket snabbare! Borde ha orkat ännu mer!

Jag känner mig besviken på mig själv istället för att vara belåten med och gotta mig över att jag äntligen kommit igång. Istället för att vara glad över hur mycket kraft jag har i kroppen trots att jag inte tränat regelbundet under eller efter graviditeten. Istället för att peppa mig själv för att jag dessutom varvade intervallerna med situps och andra lyft.

Dessutom börjar missnöjesgiftet pumpas ut i min kropp redan när jag börjar träningspasset. Snabbt hittar jag mina svagheter och tar handen från mig själv. Jag slår vad om att jag skulle prestera bättre om jag bytte ut hackandet mot att backa upp. Hursomhelst skulle det bli betydligt roligare. Trevligare tankar att umgås med.

Så, från och med att jag avslöjade min snålhet har jag försökt ta ansvar och odla lite nya tankar.
Bygga upp istället för att bryta ner.
Hög femma istället för smäll på käften.

Jag kan lova att det känns ovant! Men, jag är på väg.