Naturen är sjukt spännande och jag älskar när man kommer på den med att vara som den är när vi människor inte ständigt stör. I helgen, på väg till min farmor och farfar, spottade vi mitt alterego: ugglan! Längs stugvägen har jag sett flera djur under mina år här på jorden: rävar och deras barn, harar, kor, kalvar, baggar, skogsmöss och allehanda insekter. Aldrig en uggla. Jag har aldrig sett en uggla i det fria! Och jag trodde inte vi skulle få gör det då.

Hurtiga mamma hade gått före bilekipaget och kom springandes och stannade oss efter vägen, bad oss komma ut och titta. Då sitter lappugglan kolugn på en stängselstolpe och spanar utöver ängsmarken. Japp. Jag, Nils och pappa leker ett-två-tre-ost och smyger oss närmre ugglan för att få en bättre syn. Den kikar på oss då och då, vi stelnar till, men ugglan bestämmer sig för att sitta kvar. Vilken fågel! Vilken storlek! Typ 50-60 cm. Jag var överväldigad och ivrig och andäktig.

Till slut tröttnade den på vårt smygande, släppte en bajs och seglade iväg på sina vida vingar ovanför Nils huvud.
Så var det när jag såg lappugglan.



Bilden är lånad härifrån