Igår såg jag en dokumentär som skildrar samtidens livsmedelshantering; Vårt dagliga bröd av Nikolaus Geyrhalter. Det är ingen feel good-film vill jag lova. Utan ord berättar bilderna om hur långt vi människor har varit beredda att gå under rationaliseringens banér. Här är ett kyckling-klipp ur den:



Den rekommenderas i sin helhet. Vi behöver dosen verklighet: Inte främst för att frossa i all orättfärdig hantering livsmedel, oja oss i elände, måla svarta syndabockar, helgonförklara våra egna ekoval och låta filmen bli någon slags skrämmande piska i vår ambition att leva ett grönare liv. Utan främst för att koppla ihop de val vi gör med de konsekvenser de får. Se dina val i vitögat! Hur ser den besprutade paprikans, tomatens och salladens väg ut från plantan till mig? Vad kostade det miljön i gifter för att jag ska kunna stå och steka i den här olivoljan? Hur växte den här vitlöksmarinerade kycklingfilén upp? Vi bär alla en del av ansvaret för mänsklighetens trots mot och utnyttjande av vår jord, en skuld jag tror är rotad så djupt  att vi aldrig kan sona den.

Råkar du sedan längta efter ett helare liv, och finner glädje i att göra val i respekt för djur, natur och din egen kropp: keep doing them! Och va då glad för den naturbetande kons skull, för den fritt pickande kycklingen och för den arbetare som inte behövde klä sig i skyddsutrustning vid odlingen av tomaterna i din ketchup! Dina val kan då bli inspirerande alternativ för andra och bara genom att leva ditt liv rätt upp och ner kan du peppa andra till att se nya möjligheter. Det tror jag.