Smärta är ju ofta förknippat med det som bryter ner. Att ramla och slå sig illa, att ha en sjukdom som bryter ner kroppen, att bli slagen eller förnedrad, att förakta sig själv. Men det finns smärta som vi inte behöver värja oss för, som vi kan välkomna och ta i handen, möta så gott vi orkar, leva igenom och bli vän med.

Jag hade lyckan att få en okomplicerad förlossning där smärtan bara var ett tecken på att vår efterlängtade var på väg. Ja, det gjorde ont till den gräns att jag inte trodde mig själv om att orka, till den gräns att jag ville krypa ur skinnet. Tills dess att jag återigen fick kraft nog att fortsätta möta upp och vara kvar. Det är den ofarliga smärtan som gör vägen framkomlig för liv.

Ibland föds andra saker fram i vårt liv. Det kan var drömmar, vägval, karaktärsdrag, mognad eller annat. Först vilar och växer det där som ska bli till inombords och när tiden är inne för förlossning, för nytt liv, då banar ofta smärtan vägen. Kanske smärtan att lämna det som hindrar dig från att leva mot dina drömmar, sorgen över vägen du inte kan välja samtidigt, växtvärken, smärtan av upptäckten att du lagt krokben för dig själv istället för att bli den du vill vara. Den har olika ansiktsdrag.

Love hurts when you do it right. Att älska är att aldrig sluta våga göra sig sårbar. I vilka relationer vi än hänger oss så finns alltid risken för den nästan outhärdliga smärtan att bli sviken. Men smärtan är inte farlig om du släpper taget om sveket, om rätten att förbli sårad och bitter, om du vågar vara kvar hos dig själv och förbli mjuk. Det enda sättet att inte lagra smärtan är att våga se den i vitögat, låta den rida dig tills dess att du genomskådat dess ofarlighet.

Smärta i teorin är enkelt. Smärta i verkligheten är svårt. Den går inte att tänka bort, det finns inga genvägar. Än hur mycket du vet: "jag kommer må bättre när det här är över", känns det inte så. Den enda vägen mot att välja liv är att fortsätta bli överraskad av smärtans höjd, längd, bredd och djup. Låt vågorna skölja över dig.

Och sedan får vi lova att ha tålamod med oss själva. Kanske orkar vi inte möta allt på en gång. Då får vi dra oss tillbaka en stund, vila och ta emot ny kraft att våga lite till. Det är inte bråttom.