I en av böckerna jag tipsade om för ett tag sedan, "Kan du säga Schibbolet?", finns en träffande episod: en av mödrarna bjuder varje dag på eftermiddagsfika framför tvn med baktanken att dottern ska ta till sig saker som sägs i programmet som står på. Programmet är iransk version av Dr Phil. Mamman hoppas att dotterna ska känna sig träffad och börja hantera sin problem med ilska och dåligt humör. Dottern i sin brukar peka på sin mamma när hon hör saker som hon tycker stämmer in på henne, men också säga:  exakt det där problemet har min kompis! Att mamman i familjen började titta på programmet i första taget var för att hennes syster tipsat henne med förhoppningen att hon skulle börja bearbeta sitt kontrollbehov. Mamman är glad att hon vet att systern brukar titta på programmet för att systern behöver någon som adresserar hennes kontrollbehov.

Haha.

Har du någon gång suttit på en föreläsning/sett ett program/lyssnat på en predikan och samtidigt tänkt: "VAD BRA ATT HAN/HON HÖR DET HÄR, DET HÄR BEHÖVER HAN/HON VERKLIGEN HÖRA"? Det har jag. Men jag hoppas att jag nu har kommit till den punkt att jag först frågar mig hur det som tas upp berör mig och hur jag kan ta till mig av saker och växa. Och då räcker det inte bara att höra saker sägas av någon; då måste jag lyssna, ställa mig själv frågor och erkänna mitt behov av att växa.

De människor jag inspireras mest av är människor som hela tiden vågar se och erkänna sitt behov av växt. Och ser till att de får den hjälp på vägen de behöver för att växa. Gemensamt för dom här personerna är att de inte pratar om sitt behov av växt på ett vagt och allmänt sätt. De nöjer sig inte med att citera poesi, bibelcitat eller floskler om människans felbarhet (jag vet alltför många som gör det samtidigt som de aldrig kan formulera ett tankemönster eller ringa in beteenden som de vill bli av med). De gömmer inte sina brister i genom att kalla det "sin personlighet". De väjer heller inte undan för växtvärken, smärtan som man måste våga sig igenom.

Om vill jag bli fri från rädslor, utmanas, fylla ut mig själv, göra val, hantera problem och så vidare, då måste jag först och främst erkänna och formulera mitt eget behov. När jag på det sättet gjort mig sårbar får jag se till att hitta den hjälp jag behöver och ta emot den. När jag tar ansvar för mig själv, då kan det hända magiska grejer.

Men om jag i första hand fortsätter att tänka "VAD BRA ATT HON/HAN HÖR DET HÄR..." om all förmaning, uppmuntran, problemformulering, vägledning. Då kommer jag stå och stampa i min egen skit resten av livet.