Till oss alla som pk nog är upprörda över främlingfientlighetens ytterligare etablerande i riksdagen: hur många flyktingar, invandrare, nysvenskar (eller vilka andra kategoriseringar som vi nu vill använda) känner vi? Jag kan svara för mig: jag har, på ett ungefär, en enda vän som kommit till vårt land de senaste åren. Sedan träffar jag fler i kyrkor, jag har en kollega på jobbet, jag har vänners vänner och ja just det, jag dricksar ibland på den lokala pizzerian.

Drar jag mitt strå till stacken när det gäller ett sammanflätat Sverige där alla får vara med oavsett ursprung, hudfärg, kultur och religion? Nej, jag gör banne mig inte det. Även om jag inte röstade på SD. Om vi tror att vi kvalificerar oss till någon grupp bättre människor som sitter och tycker att alla ska få vara med, är lika mycket värda och ska få kallas svenskar om de vill det; då tycker jag att vi sätter oss på höga hästar. Det är himla lätt att vara orädd på replängds avstånd.

Och det är lika lätt att förbli rädd på replängds avstånd. Det är klart avgrunderna mellan människor ger plats för rädsla. Det är klart att fiendeskap, småsinthet och dylikt får bre ut sig. Skulle säga att det finns en direkt koppling mellan att jag ännu inte har särskilt många vänner med utomsvenskt ursprung och att andra röstar på Sverigedemokraterna.

Ska vi rannsaka våra här-är-alla-välkomna-hjärtan och fråga oss hur vi ska älska ur rädslan som breder ut sig i det här landet? Jag lovar att det krävs mer än svenne-tyckande, demonstrationer och att gilla "vi gillar olika" på ansiktsboken. Inte ens strukturer, lagar och nya politiska beslut räcker hela vägen. Det jag menar är, vilka är välkomna in i ditt hjärta?

Slut inlägg i debatten.