sjunger Robyn på en av sina gamla skivor och har så himla rätt. Att säga till sig själv: "jag ska aldrig mer bli sårad", är att välja att svälta sig själv på kärlek. Jag kan bara ta emot kärlek till det djup jag är beredd att bli sårad. Varaktiga relationer, till en älskling eller till vänner gör ont i tider. I sådana relationer kommer vår rädsla och smärta fram. Det går inte att ta sig runt.

Jag tänker att vi alla vet skillnaden på relationer där vi låter människor inpå livet eller där andra har bjudit in oss och på de relationerna till människor vi håller på replängds avstånd. Det finns människor jag "känt" i flera år, som jag ändå inte känner i ordets sanna bemärkelse.

Självklart får vi sålla och sätta våra gränser. Vi kan inte vara tighta med och blotta oss på samma sätt till alla vi möter. Det skulle vara dumt. Det är också dumt att medvetet gå in i en kärleksrelation, i tron att "jag tar en risk", till någon som inte respekterar sina egna eller andras gränser med en förhoppning om att förälskelsen ska täcka över det.

Men frågan kvarstår, how deep is your love?
Vad är värst, smärtan av att bli sårad eller att inte våga ta emot kärlek?