Jag tar mig ton och menar att vi kanske måste förlika oss med det meningslösa, och smärtsamma med lidande av olika slag. Sjukdom, övergrepp och död. Sluta tillskriva destruktivitet en mening i den här världen.

Det är en sak att vi alla kan lära oss något av den smärta och sorg vi drabbas av här i världen; att en sjukdom kan vara ett wake-up-call, att övergreppen kanske hjälpt oss deala och lära känna oss själva, att egen förlust har fått oss att mjukna och gjort oss medkännande inför andras förluster. Men jag tycker att vi kan dra en linje mellan hur vi kan välja att förhålla oss till det onda på en konstruktivt och uppbyggligt sätt och mellan hur den destruktiviteten ändå helt saknar mening. Jag tycker att vi ska sluta tvinga oss till ett svar på varför visst lidanade drabbar oss. Även om den frågan kanske kan vara den mest genomträngande i oss i tider av sorg och smärta. Kanske låter det hårt?

Våga aldrig försöka trösta mig med ett: det finns en mening med det här. Den låtsas-meningen är flykt ifrån sanningen om den här världen och sanningen om Honom som skapat den.

Jag tror helt enkelt att vår kropp, själ och vårt hjärta vinner på att vara ärlig med att det finns meningslösa destruktiva krafter i den här världen. Och att vi kanske aldrig får ett svar på varför någon fruktansvärt händer oss eller någon vi håller av. Låt sorgen och smärtan väga sin fulla tyngd, även om du tror att du ska gå under när du ser den i ansiktet - i den sanningen blir vi befriade. För det finns en kraft med större potential, en kraft som inte kan hållas tillbaka av destruktivitetens tyglar, en kraft som sett döden i ansiktet och frågat: var är din udd?