Jag minns hur det kändes då jag var hungrig på bekräftelse från killar, pojkar, män oavsett hur bekräftelsen såg ut. Då gränsöverskridande "uppskattning" var smickrande. Hej kladdiga blickar, här är jag, ta för er! Jag menar, hur ska jag annars veta att jag är attraktiv?

Det är sorgligt att säga det (särskilt till alla som någon gång blivit utsatt för något liknande övertramp), men jag hade sett en tafsande hand som en high five, även om jag äcklat slagit undan den.

Känslan av inte ha någon botten att vila i inuti och att söka den i varje potentiell pojkväns blick, åt på mig. Jag önskar att jag kunde säga att det räckte med ett äktenskap med den bäste av män för att mätta slukerskan i mig, men det funkade inte så.

För att gör en lång historia kort så har jag sagt hejdå till slukerskan. Och det enda jag vill va nuförtin är en mans kvinna.