Jag har en vän som har många briljanta egenskaper. En av dessa egenskaper är hennes förmåga att peppa och uppmuntra. Med hjärtat tungt liggandes djupt nere på en mörk botten i Stilla Havet kan jag ringa henne och få vara precis som jag är. När jag sedan lägger på luren har hjärtat lättat och ligger som ett flöte vilandes på havets våg. Hon delar mina bördor och peppar mig på att vara mesta möjliga jag. Att vara sann mot mig själv. Ibland vet jag till och med att hon inte tycker lika som mig; hon kan vara skeptisk till hur jag vill lösa ett problem eller vara osäker på om jag väljer rätt väg. Men, i respekt för den jag är och det jag tror på peppar hon mig i mina val och ger mig sitt stöd.

Igår snackade vi lite på nätet.  Jag berättade om hur det kan vara när jag är rädd för att jag aldrig ska bli frisk från mitt illamående. Hon lyssnade. Så skickade hon den här:




Vänner som henne är fyrar i mörkret.