Det är tisdagmorgon och jag hade inte väntat mig det här.
Att sitta och gråta över ett youtube-klipp,
öppna ögon,
att vilja vända om till enkelhet,
intensiv längtan efter församlingsgemenskapen jag snackat om så länge,
vilan i att veta att den inte är långt borta,
Gud som fortsätter tala rakt in.
Törs jag?

Nu ska jag borsta mina tänder från taskig frukostandedräkt och hämta grejer i skolan. På något sätt känns det mer lockande att sitta och stick hemma i en soldränkt soffa med musik i öronen än i lokalen på skolan. Å andra sidan, så är det inte fy skam med sällskap.