Ibland skäms jag för att erkänna saker för mig själv (och Gud). Jag gömmer bort en känsla / ett behov / en tanke för att jag har stämplat den som ful, opassande eller fel. Ibland är den just ful, opassande och fel. Ibland är den inte det. Hursomhelst sätter mitt försök att gömma bort saken ett beteendemönster i rullning:

1. Jag känner mig dålig. Bär en obestämd men påtaglig känsla av skam eller en känsla av skuld inför en specifik sak då jag vet att något är fel.

2. Jag dämpar känslan med destruktivitet (i mitt liv betyder det ofta att jag väljer att äta många gånger mer än jag behöver , i ditt liv är det kanske något annat) eller så försöker jag möta mitt eget behov i en form som känns mer legitim (ännu ett matexempel: jag är egentligen sugen på en sockersöt baklava, men jag äter istället nyttig torkad frukt. den torkade frukten tillfredställer mig inte på det sätt jag vill, därför sätter jag i mig många gånger mer torkad frukt till den grad att det ändå blir onyttigt för mig. kanske försöker jag istället med ytterligare något annat men blir till min ännu större besvikelse ändå inte tillfredställd)

3. Nu känner jag mig inte bara dålig för det jag gömde i början, nu skäms jag också för min självdestruktivitet eller för att jag misslyckades med mitt försök att möta mitt behov på ett bra sätt.

4. Här är det möjligt att jag fortsätter leva i mitt destruktiva beteendemönster. Jag vill straffa mig själv för att jag inte klarar av att leva som jag vill. Jag skäms över att jag inte klarar av att bryta mig ur mitt eget fängelse. Andra gånger skärper jag till mig och talar mig själv tillrätta och lyckas få bukt med situationen den här gången. Men jag känner mig ändå inte fri.

Under hela det här skeendet försöker jag också hålla Gud på armlängsavstånd. Jag har den erfarenheten att han känner mig, älskar mig och ser min situation, ändå drar jag mig undan. Ibland uppför jag mig helt obstinat - jag ropar på hjälp och ber Gud att hjälpa mig samtidigt som jag slår bort Hans utsträckta händer. Ofta har jag dessutom mage att anklaga Gud för att han inte hjälper mig.

Den enda lösning på dilemmat som ger verklig frihet tror jag är: att sluta gömma mina känslor, behov och tankar. Att sluta ta handen från mig själv. Jag behöver säga sanningen. När jag känns vid och erkänner vad det nu än är: FRIHET. Ibland försvinner då det där som var fel och lämnar mig helt. Ibland finns det kvar, men jag får hjälp att hantera den känslan, det behovet eller den tanken på ett sätt som är konstruktivt istället för destruktivt. Ibland upptäcker jag att det jag stämplat som fult, opassande eller fel faktiskt inte är det - Gud talar istället om: go for it!

Vad det nu är som jag försöker gömma i mörker växer det bara. Jag ser inte längre konturerna, de flyter ut och det jag försöker gömma blir till ett med mig.
I ljuset vinner mitt öga skärpa, Gud tillåter mig att ringa in och avskilja det jag försöker gömma från mig själv. Bara i ljuset blir det tydligt att min sanna identitet inte är sammanflätad med det  som är fult, opassande och fel.

Ps 32:1-5
"Lycklig den vars brott har förlåtits
och vars synd har plånats ut!
Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren
och vars sinne är utan svek!
Så länge jag teg tynade jag bort.
Jag jämrade mig dagen lång,
dag och natt låg din hand tung på mig,
jag blev som en åker i sommarens torka.
Då erkände jag in synd för dig,
jag dolde inte min skuld.
Jag sa: Jag vill bekänna
mina brott för Herren.
Och du förlät min synd och skuld."