Kvällen blåser genom lönnarna på gården
vi är övertygade om att de sjunger en sång
Ändå:
Du kryper ihop under tyngden av mina tårar
du vet att jag inte låter mig tröstas
innan sista tåren torkat

Rädslan är det ansikte vi vägrar se i spegeln
den min vi gömmer när vi älskar

Än sen om du inte kan säga det rätta
det har aldrig funnits några magiska ord
bara hamnar att lägga till vid
bara ankare att kasta ut
bara slöjan du lyfter från ditt ansikte:

Här är jag