Den här blomman heter Fetknopp.

Bild lånad härifrån

Jag minns en lite hjärtskärande episod ifrån min barndom jag ska dela med mig av. Scenariot: mamma påtar flitigt i trädgården = mycket vanligt scenario för min mor. Närmre bestämt fixar hon med vår anlagda damm och växterna som pryder det stenbelagda området runt den. Jag, överviktigt barn i typ mellanstadieåldern, står bredvid henne, tittar och pratar. Mitt i allt frågar jag:
-Vad är det där för blomma?
-Fetknopp.
-Ja, jag vet, men vad är det där för en blomma?
-Fetknopp
Här börjar jag tycka at det är jobbigt och underligt att min mamma också ska till att kalla mig fetknopp och reagerar. Vet inte riktigt om jag sa något mer, om mamma just fattade vad jag sa eller läste av min sårade konfunderade reaktion:
-Det är blomman som heter fetknopp.
Vad som hände sedan och hur mamma följde upp detta minns jag inte. (om du minns mamma, får du berätta nästa gång vi pratar i telefon)

Till saken hör att jag var mobbad under min grundskoletid. Jag var van att få höra: fetknopp, fetto, tjockis, fetmabarn, godzilla och annat mer eller mindre innovativt. Däremot var jag inte van att min mamma kallade mig fula ord. Så trots att min mamma inte brukade göra det fick jag plötsligt för mig att hon gjorde det. Jag reagerade med med min historia, med mitt bagage.

Så gör vi människor mest hela tiden; vi reagerar utifrån bagaget, oavsett innehåll. Ingen nyhet, men det tåls att tänka på och känna efter: vad är det som gör att jag reagerar eller funkar som jag gör i mötet med mig själv och andra. Den här våren har varit en tid för mig att skärskåda mitt bagage (inte bara det nyss nämnda) och känna efter hur det har känts att bära på det i alla år. Packa upp det och lämna det i ljuset med stor L. Det händer grejer med mig. Och jag får nya sätt att förhålla mig till mig själv och andra människor. Det är bra. Vill inte vara styrd av min historia, varken gamla vanor, värderingar eller gamla sår.