Jag vill ha tråååååkigt. Tråkigt, tråkigt. Jag vill ha dötid då saker går segt som sirap. Den här jobbsommaren går ett i ett i ett. Idag jobbar jag sista dagen innan min puttenuttesemester på nio dagar. NIO DAGAR. Och på de nio dagarna ska vi hinna med saker vi längtat ihjäl oss efter. Vi ska träffa saknade vänner på två olika bröllop, kanske äta lunch under solen på Brännan, träffa gullbarnen, fika med alla älskade gamlern', bada i Anundsjösjön, äta jordgubbar med mina föräldrar, åka till loppisen i Gottne, med mera, med mera. Det är INTE bäddat för tråkigt. När ska jag lyckas ta mig tid för det?

Jag är för att ha ett tempo i livet som ibland gör att jag blir alldeles kliig i kroppen av rastlöshet. Jag är för att sluta fly och istället gå in i den sjukt jobbiga känslan tills den vänder ut och in på mig och jag blir som ny.