Nu är det tid att se saker i vitögat som jag tidigare flytt ifrån. Nu är det tid att erkänna hur saker känns och hur det är att vara i min kropp. Nu är det tid att stå stilla i smärtan (djupt rotad i det som är ljus i mig). Nu är det tid att vänta in hela mig. För jag har ingen lust längre, ingen lust att leva kluven, ingen lust att vara gränslös.

Här är jag, och jag vill ta ansvar för mig själv.
Och det gör ont.