Lavendeln på balkongen verka ta sig trots allt, ruccolan kommer friskt och jag är inte så risig jag heller. Skönt, är tacksam om jag får känna mig fit for fight nu i helgen. Men jag vet att den känslan inte bara har att göra med yttre omständigheter. Inget har blivit så tydligt för mig den senaste tiden som vad det är som gör hela skillnaden. Nu när jag äntligen börjar fatta det med hela kroppen känns det som att kliva i in något nytt och något som spränger alla osanna ramar för hur jag måste leva mitt liv.

Över det här blir jag så ivrig att jag kommer på mig själv med att bara brista ut i snygg- och fuldans, peppade rop, vilddjursmorr, improsång och fånleenden. Klädsamt? Whatever. Jag vill att ivern/peppen/passionen/längtan/glädjen/tilliten ska va som ett envist vildvuxet ogräs och leda mig till Den som besegrar otron/hårdheten/rädslan/bekvämligheten/apatin/prestationsångesten/maktlösheten.
Amen igen.