och utan att skämmas för sig
rullar den ofarliga men ovarliga sorgen in mot land
den har aldrig varit tänkt att tystas ner
tröstas bort
förkläs

den är ett av alla uppriktiga ansikten
som ger mig tröst när jag sitter och väntar på t-centralen
i alla blickars bortvändhet
i alla fötters flykt
en sång som bara måste sjungas
ett tveklöst hej när jag stöter på dig i trappuppgången
en fot i marken:

det
som
han
gjorde
mot
dig
är
inte
okej

och våra kroppar ska inte räcka till
för att bära den smärtan