Blank i ögonen, blicken långt borta. Tröttheten har tagit mig som gisslan. Jag ber härmed om ursäkt för alla tappade trådar, glömda födelsedagar, initiativlösa samtal, ouppföljda uppföljningar, etc. Det här tillståndet är inte kul. Men jag vet att det inte varar för evigt.

Och ändå är jag tröttast om nätterna. Halvt i koma kommer jag mig knappt upp. Har ingen aning om vad klockan är. Väljer de enkla lösningarna i brist på ork att ta en enda strid. Och när sonen väl har somnat vid min sida, så kommer jag mig aldrig för att lyfta honom till hans egen säng igen. Trots att han väcker mig igen och igen efter det. Maken drar förstås ett tungt lass han med.

Hoppas att lille gull ska:
börja äta mat igen så att han är mätt på nätterna
fortsätta växa efter att ha stannat upp
få en mindre känslig mage så han inte störs av den
vakna färre gånger
sova minst fyra timmar i sträck

Om det förändras skulle jag inte ha några problem med att gå upp halv sex. Även om han såklart gärna får sova 19:30-06:30. Men det känns för mycket begärt just nu.