Ska norröver och träffa en fin barndomsvän som har ett jämnårigt barn. I veckan umgås jag och sonen olika mammor och deras döttrar. Det är fina grejor det. Innan Elis kom tyckte jag nästan att det kändes lite  märkligt läskigt att få en pojke. Vi är en tjejstark familj och släkt. Jag antar att det på något sätt har färgat mig. Hursom så känns det bara roligt nu. Jag menar nog: jag vill inte byta bort Elis mot något annat barn, och vår pärla råkar vara en kille.