Så börjar ja grina också. Jag har det för bra för att vara sant (fast det är hur sant som helst) mitt i allt som är mindre bra och smärtsamt. Någon klok person pratar om att tacksamhet är ögondroppar för att se klart. På mig funkar det bra. Inte som en självhjälpsmetod, men som att fylla fickorna med mjuka stenar jag vill hålla mot kinden eller bara fingra på. Till slut, med fulla fickor; blir jag tung som ett ankare, rakt ner i nådens hav.
Finns inget bättre sätt att drunkna.