Nu är det ett halvår sedan jag och Nils mötte lillgulls blick för första gången. Jag fattar ingenting. Han har väl varit hos oss forever? Älskar åtta-och-ett-halvt-kilos-kroppen i min famn, fjuniga dunhuvudet som bökar omkring i bland våra täcken på morgonen, lurighet och lycka i iris och pupill, upptäckarmunnen som smakar på min näsa, protesterna som uttryck för vilja, knarret i rösten när han snicksnackar, ugnsluckepeppen, betraktarblicken, den ledsna halvmånen och läppdarr, streckögonen när han myser, tandköttsleendet, när han sträcker sig efter saker han vill ha och när jag inte vet om det är en pojke eller morrande lejonunge vi fått. Bland annat.