Kanske någon undrar hur det är med vår söte korv? Då ska jag tala om för er att han lever och mår. Ett drygt halvår gammal. Kanske sextiosju lång och snart nio tung. Ljust fjun på huvudet och ludd från färgglada sockar mellan tårna.

För tillfället sover han sött bland sina föräldrars täcken. När han inte somnar på egen hand i sin säng är vår säng det heta alternativet. Sover gör han mycket, men inte alltid "rätt" tider. Än så länge vaknar han och vill äta under natten, dessutom kan morgonvanorna vara lite väl arla ibland. Imorse sken han som solen klockan fem.

Mat är ett avslappnat kapitel. Frukter, grönsaker, rotfrukter, bovetegröt, majsgröt = gott. Han är förtjust.
   
Annat som lillkillen gillar är: att få kuddar slängda i ansiktet (särskilt den storblommiga i rosa och orange), prata med tavlan ovanför sängen, suga på sladdar, backa runt på golvet, hänga över kanten på vagnen och kolla på hjulen, få lyssna till högläsning, vilda lekar, showmamma och skojpappa, suga på underläppen, svaja vid ugnen och stereoskåpet, andra bebisar, världen upp och ner, undersöka hårets relation till huvudet (aj), diverse ljud, att spana ut på himlen om mornarna, spegelstunder och sånt.

Sedan finns det saker han har utvecklat olycklig kärlek till: kameran, diverse kablar och elprylar, bokhyllan i sovrummet, fågellampan och glasfåglarna på nattduksbordet. Det finns alldeles för mycket attraktiva grejor som han inte ska stoppa i munnen och fingra på. Vårt hem är inte barnsäkert. Än.

När han vill mysa upp oss och visa tillgivenhet sätter sina nypor i våra ansikten, drar oss till sig och suger på vår näsa eller mumsar på läpparna. Så fnissar han samtidigt och ler sitt tandlösa leende. Då dör vi gosdöden. Den där varma lilla munnen och hans pliriga blå ögon.

Ja. För att sammanfatta det kort, han är som bebisar i halvårsåldern är mest. Alla har givetvis sin egen strålande personlighet och förmågor som de utvecklar olika snabbt, men ja ni fattar. Jag är hursomhelst överlycklig att det var Elis som kom. Han är ljuvlig.