Fåglarna utanför flyger som i fiskstim över universitetets parkering. Jag tänker på när jag och Nils snorklade utanför Zanzibars kust och på världen under vattenytan. Jag tänker att jag vill leva i den här dagen som jag kände mig då med min nyfikna blick och min snorkel i mun.

Mellan varven sitter dom i de nakna asparna. Fåglarna alltså. De ser ut som löv som vägrat att ge med sig för vinden och rusket. Jag undrar vad de gör när de sitter där. Vad de kvittrar, vad de sjunger, vad de talar tyst om. Jag vet inte, men jag tycker om dom. Dom lyfter mitt hjärta och får mig att le.

Hörrni. Det händer mycket i livet nu. Jag ska dela med mig mer av det sedan. Men det finns anledningar till att jag bloggat glest, varit dålig på att höra av mig, inte dykt upp på fester och ligger efter i skolan. Det väntar nya tider.

Nu kom en skur, som heter duga. Det mörknar. Fåglarna sitter kvar.
Inte jag!