Jag, lilla morgonfågeln, sov till tjugo i elva. Jag är häpen och känner mig snuvad på flertalet timmar.
Men någon nytta ska den väl ha gjort, den här sovmorgonen?

Nu ska jag diska, vika tvätt och lyssna på podcaster med Mark Driscoll.
Sen ska jag äta middag med delar av älskade kommuniteten.
Efter det ska jag på David Åhléns släppfest på Landet och träffa vänner.
Kom igen nu-

jag vet vad jag vill och borde göra, men jag gör det inte.

klev jag upp till några timmars tvätt. Det är inte så illa än om det finns roligare saker att göra. I tvättstugan träffade jag en fin temperamentsfull kvinna med rötter i Balkan. Hon berättade om hur hennes mamma tvättade allt för hand, hur man sparade på tvättmedlet och hur ingen klagade fast allt tog många gånger längre tid än idag. Sedan fortsatte samtalet i andra banor. Men jag tänkte på det, visst är det egentligen knäppt när vi klagar på vardagssysslorna som om de vore inkräktare i vårt liv? Tänk om vi istället hittade sätt att trivas med dem och lärde oss göra våra sysslor med lite löv.

Sysslor jag har lättare att trivas med:
matlagning (det bästa!)
diskning
grovstädning (när den väl blir av)
putsandet av toaspegeln och kranen

Sysslor jag behöver jobba med enligt min tanke ovan:
dammtorkning (suck!)
gå med alla förpackningar till återvinningen (nils är sjukt bra på detta)
våttorka golvet (också nils område)

Ibland skäms jag för att erkänna saker för mig själv (och Gud). Jag gömmer bort en känsla / ett behov / en tanke för att jag har stämplat den som ful, opassande eller fel. Ibland är den just ful, opassande och fel. Ibland är den inte det. Hursomhelst sätter mitt försök att gömma bort saken ett beteendemönster i rullning:

1. Jag känner mig dålig. Bär en obestämd men påtaglig känsla av skam eller en känsla av skuld inför en specifik sak då jag vet att något är fel.

2. Jag dämpar känslan med destruktivitet (i mitt liv betyder det ofta att jag väljer att äta många gånger mer än jag behöver , i ditt liv är det kanske något annat) eller så försöker jag möta mitt eget behov i en form som känns mer legitim (ännu ett matexempel: jag är egentligen sugen på en sockersöt baklava, men jag äter istället nyttig torkad frukt. den torkade frukten tillfredställer mig inte på det sätt jag vill, därför sätter jag i mig många gånger mer torkad frukt till den grad att det ändå blir onyttigt för mig. kanske försöker jag istället med ytterligare något annat men blir till min ännu större besvikelse ändå inte tillfredställd)

3. Nu känner jag mig inte bara dålig för det jag gömde i början, nu skäms jag också för min självdestruktivitet eller för att jag misslyckades med mitt försök att möta mitt behov på ett bra sätt.

4. Här är det möjligt att jag fortsätter leva i mitt destruktiva beteendemönster. Jag vill straffa mig själv för att jag inte klarar av att leva som jag vill. Jag skäms över att jag inte klarar av att bryta mig ur mitt eget fängelse. Andra gånger skärper jag till mig och talar mig själv tillrätta och lyckas få bukt med situationen den här gången. Men jag känner mig ändå inte fri.

Under hela det här skeendet försöker jag också hålla Gud på armlängsavstånd. Jag har den erfarenheten att han känner mig, älskar mig och ser min situation, ändå drar jag mig undan. Ibland uppför jag mig helt obstinat - jag ropar på hjälp och ber Gud att hjälpa mig samtidigt som jag slår bort Hans utsträckta händer. Ofta har jag dessutom mage att anklaga Gud för att han inte hjälper mig.

Den enda lösning på dilemmat som ger verklig frihet tror jag är: att sluta gömma mina känslor, behov och tankar. Att sluta ta handen från mig själv. Jag behöver säga sanningen. När jag känns vid och erkänner vad det nu än är: FRIHET. Ibland försvinner då det där som var fel och lämnar mig helt. Ibland finns det kvar, men jag får hjälp att hantera den känslan, det behovet eller den tanken på ett sätt som är konstruktivt istället för destruktivt. Ibland upptäcker jag att det jag stämplat som fult, opassande eller fel faktiskt inte är det - Gud talar istället om: go for it!

Vad det nu är som jag försöker gömma i mörker växer det bara. Jag ser inte längre konturerna, de flyter ut och det jag försöker gömma blir till ett med mig.
I ljuset vinner mitt öga skärpa, Gud tillåter mig att ringa in och avskilja det jag försöker gömma från mig själv. Bara i ljuset blir det tydligt att min sanna identitet inte är sammanflätad med det  som är fult, opassande och fel.

Ps 32:1-5
"Lycklig den vars brott har förlåtits
och vars synd har plånats ut!
Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren
och vars sinne är utan svek!
Så länge jag teg tynade jag bort.
Jag jämrade mig dagen lång,
dag och natt låg din hand tung på mig,
jag blev som en åker i sommarens torka.
Då erkände jag in synd för dig,
jag dolde inte min skuld.
Jag sa: Jag vill bekänna
mina brott för Herren.
Och du förlät min synd och skuld."

hej solkyssta främling på väg till punkt b
jag vet
aldrig har det varit viktigare
att möta ditt ansiktes förhoppningar
med min djärvaste mest provocerande blick
med min djärvaste mest avväpnande blick
som säger

jag ser dig
bortom
alla
bilder
som du eller någon annan gjort av dig själv
vare sig du vill eller inte älskar jag dig

du vet:
nu kan jag förneka eller avslöja mig

och utan att skämmas för sig
rullar den ofarliga men ovarliga sorgen in mot land
den har aldrig varit tänkt att tystas ner
tröstas bort
förkläs

den är ett av alla uppriktiga ansikten
som ger mig tröst när jag sitter och väntar på t-centralen
i alla blickars bortvändhet
i alla fötters flykt
en sång som bara måste sjungas
ett tveklöst hej när jag stöter på dig i trappuppgången
en fot i marken:

det
som
han
gjorde
mot
dig
är
inte
okej

och våra kroppar ska inte räcka till
för att bära den smärtan

idag vill jag krypa ner under täcket igen. jag fryser trots varmare kläder och snön flinar åt mig utanför fönstret. jag vet inte hur många gånger jag ska förvånas över all snö som faller här i sthlm. de södra breddgraderna känns som en bluff, men, istället för att grotta ner mig ska jag bara bita ihop och ta min tiominuterspromenad till jobbet. där kommer jag bli på bättre humör. det är bra det.

vårkänslor
tillbedjansmeditation
porco rosso med love
pepp på korsett och stiletten
nya spellistor på poden
potatissoppa och gudstjänst här i bagis
glädje och blicken fäst
nackareservatet i skymningen
jonathan johansson på debaser
nya bekantskaper
mys och upptäckande samtal i jakan
bitigt blåsigt men vårigt väder (nu: se bilder nedan)
middag, bröllopsprat och ticket to ride med fina freddie
fina dagar på jobbet
i kryptan: om det profetiska
att deala med sånt som inte är lätt
gratisutsällningar i kulturhuset
bästa snacken över köksbordet
sena nätter på tuben

slog upp metro idag och läser att det är helrätt att klä sig i klargrönt.
gissa dagens mundering?
ni förstår.

jag hinner tänka:
"ba int nån får för sig att jag läst metro innan jag klädde på mig i morse"
och känner mig töntig som ens bryr mig.
jag önskar att den tanken inte skulle besvära mig,
men faktiskt.
jag vill inte klä mig efter någon annans pipa.
frågan är dock i vilken utsträckning jag gör det ändå?

samma jag,
till synes olika sken

så sjukt tacksam för mitt jobb.
Jag älskar det redan.