I helgen blev jag även stucken av ett bi för första gången i mitt liv! Eller var det en geting!? Det hände inte utomhus i solsken på blommigt saftkalas som man kanske kunde vänta sig; istället inomhus googlandes vid en dator. Jag blev alldeles chockad, både av det faktum att det hände, var det hände och av hur djuriskt ont det gjorde. Stortån som föll offer för gadden svällde och ömmade, men hämtade sig följande dag.
Nu har jag förlorat bisticksoskulden. Jag tror jag kan leva med det.

Jag är tillbaks i björkarnas stad efter en tur norröver. Först vankades det kusinbröllop (på Nils sida) i Skellet, därefter medverkan på scoutläger i Mjösjöliden utanför Piteå. Härligt värre ska sägas! Semisemester i ständigt solsken. Det har varit festligheter, god mat, båtutflykt, stek, bad och bastu i Norrfjärden, biobesök, kubb, salta dopp, promenader och umgänge i glada vänners och svärföräldrars lag. Under dagarna i Piteå hade jag och Nils fått låna en liten central lägga där vi kunde sova och laga min specialmat. Jag blir så glad när logistiken funkar. Vårt egentliga ärende i Norrbotten var gästspelandet på ett stort scoutläger. Jag och Nils höll i seminarium om sex och relationer för sammanlagt drygt tvåhundra tonåringar i tre dagar. Kul! Hoppas vi får det förtroendet fler gånger.

Jag avrundar inlägget med en stund av intimitet två skalbaggar emellan:

Jag har en vän som har många briljanta egenskaper. En av dessa egenskaper är hennes förmåga att peppa och uppmuntra. Med hjärtat tungt liggandes djupt nere på en mörk botten i Stilla Havet kan jag ringa henne och få vara precis som jag är. När jag sedan lägger på luren har hjärtat lättat och ligger som ett flöte vilandes på havets våg. Hon delar mina bördor och peppar mig på att vara mesta möjliga jag. Att vara sann mot mig själv. Ibland vet jag till och med att hon inte tycker lika som mig; hon kan vara skeptisk till hur jag vill lösa ett problem eller vara osäker på om jag väljer rätt väg. Men, i respekt för den jag är och det jag tror på peppar hon mig i mina val och ger mig sitt stöd.

Igår snackade vi lite på nätet.  Jag berättade om hur det kan vara när jag är rädd för att jag aldrig ska bli frisk från mitt illamående. Hon lyssnade. Så skickade hon den här:




Vänner som henne är fyrar i mörkret.

Idag älskar jag det. Det är precis vad jag behöver. Det rycker i pyssel och bloggfingrarna.
Jag återkommer. Då kommer det bara att rassla till.

Under den största delen av mitt 22-åriga liv har jag tålt all mat. Jag har stoppat i mig frukost, lunch, middag, och mellanmål.  Jag har inte behövt bekymra mig för gluten, laktos eller nötallergier. Som den västerländska medborgare jag är har jag kunnat välja mat som jag tycker om och välja bort mat jag inte gillar eller mat som jag av andra skäl vill avstå. Rien aux problèmes.

En vacker dag i våras var den tiden helt plötsligt förbi. Min kropp hade bjudit på dagligt illamående i drygt ett år och många saker som ska funka i en kropp slutade funka. Efter diverse turer inom vården var frågorna fler och möjliga åtgärder få. Då jag bestämde mig för att jag inte ville pröva mig igenom apotekets hela arsenal mot diverse åkommor i hopp om att åtgärda problemen fick jag hjälp på annat håll. Annat håll har varit ett bra håll och jag tror att jag är en bit på vägen mot hälsa. Men det går långsamt.

Hursomhelst så blev jag värsta specialkosttjejen på köpet! Syftet är (i kortaste korthet) att jag genom att inte äta sådant min kropp inte klarar av att hantera nu ska kunna repa mig så att jag ska kunna äta sådana saker i framtiden. Kosten är speciellt utformad för moi, mina problem och min nuvarande situation. Dessutom äter jag tillskott för att få i mig det kroppen inte får i sig under tiden.

Jag äter inte:
korn, råg, havre, vete, dinkel
socker, sötningsmedel, honung
frukt och bär
mejeriprodukter
kålrot, potatis, majs
quorn, svamp

Jag äter sparsamt av:
nötter och olja
olja
linser

Jag får äta:
grönsaker
bönor, kikärtor
hirs, bovete, quinoa, råris, amaranth
fisk
kyckling
magert kött

De saker jag får äta får jag äta var femte dag. Äter jag gurka idag dröjer det till tisdag innan jag får äta en igen. Samma sak gäller för kryddor! Salt är det ljuvliga undantaget..

Tja. Ni ser ju! Utmaningen är inte att laga god mat. För det går alldeles utmärkt. Utmaningen är att inte känna sig ensammast i världen med sin mat. För ni som inte har prövat en extrem kost på något vis, kan nog aldrig föreställa er hur sammanvävt mat och dryck är med gemenskap! Jag jobbar på att hitta min plats.

Jag bjuder på delar av min hälsostory här för att lägga en grund för framtida matbloggande.
Oj! Yesss! Chef Evelina ska dela med sig av sin fabulösa mat!

Fyllde 22 för nästan en vecka sedan. Då förärades jag bland annat med solsken, presenter, blomster och släktens närvaro. Det brukar va så. Fint!
Min mormor och morfar kom med en pion:



                                                    

Helt i tiden. Någon annan som också fick sig en pion på födelsedagen: fröken vardagsmat !

Jag fick danska juveler som jag fattade tycke för.



Annars var jag på strövtåg med syster Amanda. Vi fotade sommarens ängar, vägkantstistlar och varandra. Jag bjöd inte på några särskilt fotogeniqua fejs denna gång.. på något festligt vis lyckades jag mest bli lik Göran Persson! Men jag bjuder på en skuggig ganska vemodig bild som avrundning på födelsedagsbloggen. I verkligheten avrundades födelsedagen med festlig film, vattenmelon och körsbär.

Jag kom på en sak jag måste fråga er bloggläsare om: när ni ser min blogg och dess bilder, ser de ut att ha de färger de ska ha eller ser färgerna på min blogg fel ut? Är de för mycket? Funderar på om det är något fel med färginställningarna på vår dator. För om det ser knäppt ut ska jag ordna det på något vis.

Kupan i guldstaden was the shit. Jag hittade fulsnygga jeans. Ett par blå och ett par bleka svarta. Det var som en dröm när de visade sig sitta som ett schmäck. Hur ofta gör byxor jag prövar det? De ger mig en härlig booty in shape of a päron. Mums. Min enda invändning är att de är korta; men va katten, det är ju sommar!



Bäst av allt ändå: det ruggigt fula märket.



Raaawwrr!