Timmarna och dagarna går för fort, jag har så mycket jag vill göra nu. Roligare saker än att sitta och lurpassa på blocket efter möbler och barngrejor eller bara råka gå in på någon inspirerande blogg för mycket. Mina projekt här hemma har legat i träda sedan i lördags och det egna bloggandet låter vänta på sig. Men, misströsta icket - det är ingen ny torka ni har att vänta.

Men kära, högt älskade, saknade frisk-och-kryhet, du är mer än varmt välkommen tillbaks till vårt hem nu! Varför skyr du oss som pesten?! Jag tycker synd om min man som antingen blivit matförgiftad eller fått någon magflunsa och nu ligger nerbäddad och helt medtagen av värk, feber och illamående. Själv mår jag också tjyvens, utan kräkningar men med huvudvärk, förkylning, blåskatarr, trötthet, lätt magont och illamående. Vår lägenhet är helt enkelt inte en trevnadens högborg idag.

skära sig i fingret med brödkniv precis innan man ska duscha och åka till sjukgymnasten utan att ha plåster hemma

De runda lamporna lyser i vardagsrummets hörn, Nils läser Borta Bäst av Sara Kadefors i soffan och himlen är mörkt mörkt rökgrå utanför. Jag klipper långa tygbitar som ska bli vaddering i den korg som vår lillräv ska sova i efter att ha sagt adjö till min livmoder. Känns som det första stora textila projekt jag tagit mig an sedan kursen jag gick förra hösten. Känner mig oerfaren, skarvar lite hit och dit och hoppas att det till slut ska bli något fint. Bilder utlovas ändå.

Jag trivs med kulan på magen och har inte lessnat än trots att veckan är full med besök till mödravård, läkare och sjukgymnast till följd av alla besvär. Nio veckor kvar till beräknad ankomst. Då är det bra att jag äntligen börjar känna mig som mig igen efter att ha varit söndertuggad av stress och oro. Jag vill va så mycket mig jag kan vara när barnet kommer. Trött och dan kanske, men som mig. Därför säger jag: nu är tid för flow, att sätta sig vid rodret och bara ta vara på allt gott jag fått.

Det enda som är sig likt är det avskavda nagellacket.

Träden är pyntade i snö, gatlyktorna har slocknat, de svarta korparna kraxar och skåpbilarna som leverar kött till krogarna kring Globen lastas här utanför. Jag sitter i soffan med en kopp rött och tycker det är lite roligt att jag har varit uppe sedan kvart över sex, att jag och Nils varit hos barnmorskan vid Mariatorget och lyssnat på lillhjärtat och att jag nu är tillbaks igen.

Det går fort hos min barnmorska, hon lyssnar knappt med något öra och jag har redan gett upp om att få något annat än rutinsvar från henne. Det har liksom gått över gränsen från att vara frustrerande till att istället bli humoristiskt när hon korthugget manövrerar sig genom kollen och sedan avslutar med sitt allra hjärtligaste och soligaste ha-det-nu-så-bra-och-sköt-om-dig.

Idag ska jag diska kastruller, äta någon räklunch och vika lite tvätt innan jobbet. Blogga lite. Förutom de behöver jag nog en tupplur för att kompensera den arla morgonstunden. Jag är så hiskeligt trött nu i dagarna. Jag vet att det hör till, men ändå. Vad ska man göra?

Börjar det nya bloggåret med en miljövidrig bekännelse:
Jag avskyr ljuset från lågenergilampor. Hur gärna jag än velat har vi inte odlat vänskap. Snarare väcker lågenergilampans ljus verkligt obehag i hela mig. Ryggar tillbaka och har ingen frid så länge den lyser. Lever hellre i mörkret. Min fråga är, vad ska jag ta mig till? Glödlampans tid är förbi. Jag vet. Men betyder det att jag resten av mitt liv måste leva i ett kallt och otäckt ljus? Finns inget bot?