Är det något jag tror mig veta nuförtiden, är det vad jag är värd. Och det är inte lite, det är mer än allt smör i småland samt allt silver och guld i världen baby! Åtminstone om du frågar mig och min skapare. Om du frågar någon annan kan de säkert värdesätta mig på en mängd andra vis. Dessa andra och deras sätt att värdesätta mig bryr jag mig inte om, för de sitter inte inne på sanningen om mig.

Är det någonting jag haft svårt att förstå i mitt liv så är det vad jag är värd. Jag har tidigare lyssnat alldeles för mycket på andra och låtit andras röster om mig forma den jag är. Men, ett trots har fått stadigt fäste inom mig och jag vägrar nu. Jag vägrar att låta någon annan människa chefa över mitt värde.

Att ha en självkänsla är att ha en botten där du kan vila. Självkänslan ger ditt jag form, hjälper dig att göra saker utifrån dig själv, din längtan och dina behov.

Utan självkänsla har jag kickat på andras beröm. Jag har slickat i mig komplimanger, pepp och ömhet som ett girigt hungrigt djur. Utan botten har det runnit rätt igenom mig. Det har smakat sött och gött, men inte gett någon mättnad. Istället tog tomrummet mig. Eller snarare de tankar som kunde frodas i tomrummet. Där grodde självförakt och skam, bitterhet, misstro och rädsla.

En vän kunde säga: du är vacker och du är viktig för mig! Jag slickade i mig. Mm. Sött. Gött. Jag tänkte: jag är äcklig och du bryr dig egentligen inte ett dugg om mig. Du ljuger för mig, eller så vet du inte vem jag egentligen är. Jag ifrågasatte komplimanger och bortförklarade beröm. Genialiskt!

Sedan hände det saker i mitt liv. Som gjorde mig helare, sannare och mer närvarande.

Säger en vän samma sak till mig idag så blir jag varm och glad. Kanske slickar jag i mig på samma  vis, ord av pepp, kärlek eller omtanke är ju som en kyss uppå munnen min! Men, skillnaden är att jag tänker såhär: åh, vad glad jag blir att du ser det vackra i mig! Jag ser det vackra i mig. Tack för att du säger att jag är viktig för dig, det uppmuntrar mig, det ger mig förtroende för dig.

Jag har en botten som hindrar all kärlek från att bara rinna rätt igenom mig. Yesss!!

Så var det det där med självförtroendet. Vissa av oss människor odlar stort självförtroende trots dålig självkänsla och sätter vårt värde i de prestationer vi kan åstadkomma. Vi har då självförtroende på de områden vi behärskar och har utvecklat kompetens inom. Presterar vi väl och får vi hålla oss i våra bekväma zoner känner vi oss också tillfreds med oss själva. Andra av oss, slutar göra saker på grund av vår dåliga självkänsla, vi överlåter till andra att göra det vi inte tycker att vi behärskar i rädsla för att inte vara bra nog.

Mitt självförtroende ligger verkligen på efterkälken på en mängd områden. Jag har tidigare lagt många intressen på is till följd av rädsla och låg självkänsla. Nu har den här isen börjat tina allt eftersom och jag är redo för det som komma ska. Bring it on!

Det jag menar är: vi behöver upptäcka vad som kan fylla oss med en visshet om att vi är någon vacker, viktig och bra om vi ska börja handla efter vår egen längtan istället för att andra människor ska bestämma vilka vi ska vara och i vilken riktning vi ska gå.

Självkänsla har alltid varit och kommer alltid vara the new black. Självförtroende är schyssta accessoarer men gör ingen dagens outfit. Där satt den! Det blir svårt att toppa det här!!

Den senaste veckan har sannerligen gått i bakandets tecken. Det började med Nils tårta, sedan fortsatte det med:

kolakakor
hallon och citrongrottor
rabarberkaka
påhittebollar med choklad och grejer
chokladtryffeltårta
citronpaj
chokladbollar med färglatt strössel

Jag tror inte jag har bakat såhär många sorter på en gång sedan min mormor hyrde in mig som julbakshjälp det året hon hade sågat av sig tre av sina fingrar. Då bakade jag så det stod härliga till. Riktiga old-school-kakor. Roligt var det då och roligt är det nu. Eftersom jag av medicinska skäl inte får äta något som helst socker frossade jag i att titta på andra som avnjöt bakverken. Det kan vara tillfredställande nog om man har tur.

Men, jag har inte varit ensam om att baka, min karl och Sam gjorde några godsaker också:

chokladbiskvier med citronfyllning
kanelbullar
havrerutor


                                                  

Jag har alltid varit svag för kungsängsliljan. Hittade ett bedårande gäng som stod och hängde under ett träd.

är på gång.

Och jag är på gång. I söndags fattade jag en klokt och alldeles nödvändigt beslut. Jag gjorde slut med skolan och sköt upp examinationerna på framtiden. Hurra för mig! Det känns så oerhört befriande. Igår hade jag dock så mycket eländesvärk att jag inte kunde njuta ett dyft. Men å andra sidan kunde jag vara sjuk utan stress. Det är bra omständigheter.

Idag har jag:

kysst maken godmorgon och hejdå
bytt sängkläder
bäddat sängen
kokat hirsgröt och ätit den
kokat dagens bark-te, fyllt termosen och påbörjat drickandet
smsat sis
diskat en jättedisk
bokat tvättid
läst olika tidningar och blad som legat på köksstolen bredvid min i månader i väntan på läsning
läst ur en bönbok och henri nouwéns dagbok
pratat med och vilat hos gud
blandat min proteinndrink och druckit den
sett två avsnitt av ally mcbeal från första säsongen
ätit en tallrik svarta bönor
tagit en långsam promenad, luktat, tittat, lyssnat, njutit, lett
kikat in i folks trädgårdar och hus
handlat bakgrejor
skakat en matta och en filt på gården
pratat med nicklas i telefon
kysst min man hej och pratat om dagen
druckit dagens andra proteindrink
kollat mejl
facebookat med andra sis

Nu fortsätter dagen och jag ska ut igen. Med Nils. Jag tror jag ska ta med kameran också och försöka fånga lite vår.

Jag känner mig otäckt harmonisk = bra förutsättningar att äntlingen bli frisk!!

Min älskling älskar havet. Trots anlag för sjösjuka. Igår när han fyllde år fick han en liten båt. Annat som han fick av mig: små pärldjursfåglar, en rävtavla, en bok om cocktails och boxningshandskar. Jag hade slagit in morgonpaketen i karamelligt silkespapper. Paketen han fick senare var perfekt fula åttiotalspaket. Festligt värre.



Och så var det tårtan ja! Jag var ett tag övertygad om att det skulle gå åt pipan med den, men icket! Det blev en tjock och krispig marängbotten med rostade mandlar och vit choklad. Mm. På den, ett lager med sötfrisk citronkräm. Härligheten toppades sedan med mandelflarn och svenska jordgubbar. Yessss! 
Tänk om jag fick göra tårtor lite oftare. Så roligt jag skulle kunna ha.

Idag såg jag när jag prövade mina nyfyndade turkosa pumps: jag har fått åderbråck!
Har jag redan peakat?

Nej, men allvarligt. Finns det något man kan göra?

Min tanke är att jag ska lyckas formatera till något riktigt trevligt för ögonen att vila på vid läsning av bloggen. Jag får plocka fram mina högstadieskills i html-kodning. Yessss! Sidan är helt enkelt under konstruktion. Tills dess kommer jag att blogga sparsamt. Jag är nämligen inte lagd åt att visa det ofärdiga. Samtidigt är jag-törs-våga-visa-det-ofärdiga en egenskap jag högaktar och vill utveckla. Det här är alltså en kompromiss.

Ja. Tiden är mogen! Det är dags att jag ger mig till känna som en som velat blogga men som hållit stramt i tömmarna. Vad har jag haft att förlora? Mina vänner, bloggrädslans tid är förbi och jag släpper tömmarna. Inte mer att orda om det.

Let's go!