...är så sjukt underbara och fascinerande. Jag är förundrad. Två kvällar den här veckan har avslöjat så mycket härligt om Gud att jag knappt kan sitta still när jag tänker på det. Och varför ska jag sitta still förresten?! Nej, nu blir det dans, dans, dans till dess att jag grinar och ögonen trillar ur eller svullnar upp och jag ser ut som en mullvad.

Nu är det tid att se saker i vitögat som jag tidigare flytt ifrån. Nu är det tid att erkänna hur saker känns och hur det är att vara i min kropp. Nu är det tid att stå stilla i smärtan (djupt rotad i det som är ljus i mig). Nu är det tid att vänta in hela mig. För jag har ingen lust längre, ingen lust att leva kluven, ingen lust att vara gränslös.

Här är jag, och jag vill ta ansvar för mig själv.
Och det gör ont.

1. Jag är önskvärt grisskär under min sommarklädnad. Ovan hud, inget solskydd och några timmar i den värsta solen gjorde susen.

2. Lundkvistz har cyklat till stan för första gången = ett äventyr i sig. Gillade det.

4. Igår badade jag första gången för säsongen. Jag och Nils var på picknickkorgsutflykt till ett utomhusbad med barnen. Utan dem skulle jag aldrig hoppat i den otempererade bassängen, men vad gör man inte? Efter första chocken var det ljuvligt (minus kloret). Sedan hoppade jag och Nils omkring med varsin raring på ryggen. Obetalbart. Har träningsvärk idag.

3. Grönskan på balkongen frodas. Vilken lycka!!!

5. Blir faktiskt bättre på att inte ta ansvar för det jag inte ska ta ansvar för.

jag älskar att bo i här

Nedan följer en lista med några saker som ska prioriteras i sommar:

luft och yta
häng i kvarteret
kladdkriteskissande
lek med barnen
timmar utan att göra någonting (i jag-vet-vems famn)
luncher på trappen bakom jobbet
ta emot
random kreativitet
det lilla extra på jobbet
böcker på balkongen
dans dans dans
stek på klipporna vid söderbysjön
lukta på blommorna

Summan av kardemumman är att jag vill va närvarande i min kropp och lära känna mitt hjärtas slag; jag vill sluta kapa mitt inre med mitt intellekt. I sommar ska jag inte fly ifrån någonting, inte brådska ifrån en enda känsla. Och råkar jag ändå göra det ska jag storsint förlåta mig själv.

Nu vet ni.

I helgen har vind och regn härjat vår balkong. Krukor och balkonglådor stod fulla med vatten. Konsistensen liknade någon slags läskig blöt pudding. Mina spirande grönsaker låg piskade platt vid marken. Och, eftersom jag inte är en rutinerad odlare hängde jag läpp. Ikväll, hemkommen från jobbet, tröstades jag av växters förträffliga överlevnadsförmåga. Ruccolan reser sig! Dessutom: zucchinin, luktärten och buskkrassen gror! Hurra liksom. Det blir spännande att se om det hinner bli något av allt innan frosten kommer i höst..

Jag har att lära på gröna-fingar-fronten.

säger ateisternas reklamaffischer över stan. Jag säger något annat jag. Hursomhelst gjorde jag deras test nyss och jag tror inte jag ville svara på en enda fråga. Maken till vinklade frågor och förutfattade föreställningar. Jag är ingen ivrare av religiositet i den form som beskrivs i det där testet, men jag har heller inte mycket till övers för sättet att argumentera i den här kampanjen. Däremot är jag för att vi snackar och lyfter upp saker till ytan. Bring it on.

Faktum I: Jag upplever och tar ansvar för människor och situationer som jag inte bestämmer över.

Faktum II: Jag kan under en konsert/gudstjänst/annan slags tillställning vara upptagen med att känna in vad andra människor som också är där tänker och upplever. Dessutom kan jag många gånger, vara orolig för diverse negativa känslor och smärtsamma upplevelser som andra eventuellt har till följd av vad ansvariga personer säger eller gör. Det här låter jag påverka min egen upplevelse på ett negativt sätt trots att jag många gånger inte kan göra något åt saken.

Faktum III: Det är onödigt och skapar spänningar i hela min stackars kropp. Det är inte ett genialiskt sätt att använda sin energi på.

Faktum IV: I situationer där jag faktiskt har möjlighet att försöka göra något åt saken försöker jag parera och förekomma det negativa och smärtsamma som andra kanske kan komma att uppleva. I mitt försök att "rädda" andra tummar jag ofta på mig själv och mina gränser.

Faktum V: Det är inte en sund omsorg om andra eller kärlek som ligger bakom mitt ansvarsbeteende.

Slutsats: Jag måste sluta ta ansvar för alla människor i situationer då ansvaret inte är mitt att ta. Jag måste sluta ta ansvar för andra människors val och deras känslor.

Jag återkommer med utvärdering av mitt nya sunda ansvarstagande efter sommaren.

jag har dåligt med bloggtid, ge inte upp på mig bara!

en resa till västkustens usa
bra sulor att ha i skorna på jobbet
en bra digital systemkamera
böcker av bill johnson
en danskurs till hösten
stödstrumpor
orangino och svea rike
en klädställning (typ rigga, ikea)
upptäcksresa i europa
mässinghalsband från schmäck kompaniet
bio/teaterbesök
och just det, gärna ett förstahandskontrakt här i närheten

Ibland tycker jag att det är jobbigt att bläddra bakåt; att tänka på den tiden innan jag hade gjort den och den erfarenheten, innan jag landat i den och den insikten, innan jag upptäckt att det och det var sant. Jag har många gånger svårt att smälta att jag innan dessa skeenden skrivit om, peppat på och sagt saker som inte är sant och dessutom gjort saker som jag inte skulle ha gjort i ljuset av vad jag vet nu. Men, jag får helt enkelt möta mig själv där jag var och veta att jag var älskad redan då. Mitt i osanning och halvsanning.

Fast min blogg bara är ett år gammal får jag en del jobbiga känslor när jag går igenom arkivet. Varför skrev jag si eller så? Jag vet ju varför - jag uttryckte mig och levde utifrån var jag var i livet då. Och nu tänker jag givetvis skriva och leva utifrån där jag är nu. Därför är det möjligt att du en dag kommer hitta motsägelser här i min blogg. Kanske kommer du då inte att få ihop det. Tänk då att det gamla är som ömsade ormskinn som ligger och berättar om hur jag såg ut och varifrån jag kommit men att jag idag har ett nytt skinn. Varje gång jag lämnar en lögn bakom mig får jag ett nytt skönt skinn att ringla runt i, jag behöver inte dras med det gamla.

Jag är tacksam över att jag oftast kan se och erkänna var jag har varit fel ute (ibland sitter det lite längre in). Vill alltid kunna vara öppen med det i alla relationer.
Min identitet vilar faktiskt inte i vad jag tycker, tänker och känner - vare sig det är rätt eller fel.