Jag vill ha tråååååkigt. Tråkigt, tråkigt. Jag vill ha dötid då saker går segt som sirap. Den här jobbsommaren går ett i ett i ett. Idag jobbar jag sista dagen innan min puttenuttesemester på nio dagar. NIO DAGAR. Och på de nio dagarna ska vi hinna med saker vi längtat ihjäl oss efter. Vi ska träffa saknade vänner på två olika bröllop, kanske äta lunch under solen på Brännan, träffa gullbarnen, fika med alla älskade gamlern', bada i Anundsjösjön, äta jordgubbar med mina föräldrar, åka till loppisen i Gottne, med mera, med mera. Det är INTE bäddat för tråkigt. När ska jag lyckas ta mig tid för det?

Jag är för att ha ett tempo i livet som ibland gör att jag blir alldeles kliig i kroppen av rastlöshet. Jag är för att sluta fly och istället gå in i den sjukt jobbiga känslan tills den vänder ut och in på mig och jag blir som ny.

Varför skriver jag ett ursäktande blogginlägg och förklarar varför jag inte bloggat så mycket på senaste tiden? Och genom att lista upp vad jag gjort istället? Det är nog bara mina föräldrar som har intresse av den läsningen. Jo, mina vänner, det är liksom essensen av bloggstressen för mig.

1. Jag börjar bloggen för att jag vill ge uttryck för saker och att det stimulerar mitt skapande. Jag har saker att ge uttryck för, högt och lågt!
2. Jag blir glad när läsare sällar sig till bloggen för att den ibland tillför något/berör deras liv,
3. Mer inlägg = stadigare läsarfrekvens = känsla av mening.
4. Ibland vill jag inte prioritera bloggen, ibland vill jag vänta in det jag vill uttrycka = bloggtorka = färre läsare = hej ansvars-känslan: illusionen av behöva att klämma ut inlägg med tillräcklig regebundenhet = färre meningsfulla inlägg där lusten att ge ut kommer inifrån, utfyllnadsbloggande
5. Stress över bristande kvalitet leder till kreativvitetskramp hos mig = lägger locket på punkt ett.

Vet inte om det här är världens bästa sätt att förklara vad det handlar om. Men poängen är att det inte riktigt är bra för mig när något som stimulerade mitt skapande lägger locket på. När något som handlade om uttryck börjar handla om: vad ger jag för intryck? Det är inget fel med att hoppas på att kreativitet ska få vara ett samspel, ex. mellan läsare och bloggare eller musiker och åhörare. Men när den här längtan byts ut mot en stress och skuldkänslor (ja, det känns fånigt att erkänna) står det inte rätt till inuti.

Jag anar att jag inte kommer komma tillrätta med det här förrän jag tar en ordentlig bloggpaus igen. Vi snackar månader. Jag kommer att tappa, hela min lilla läsarskara. Buhu. Men, nu måste jag erkänna - jag är inte där än. I mitt huvud är pausen bra, men i kroppen känns det fortfarande - jag vill försöka få det att funka liiiite till ändå, jag kanske kan lista ut ett sätt att komma runt det? Jag säger till mig själv: testa i alla fall, du kan inte göra mer än att misslyckas...

det har blivit lite blogg senaste veckan och mer av annat.

annat
=
medelhav på balkong i aspudden
gudstjänstfirande
dessert på klipporna i vinterviken
bio
fruktglass på balkongen
picknicklunch på mosebacketorg
tallest man on earth på fritz corner, kulturhustaket (kluven upplevelse)
gullunge med gullföräldrar vid köksbordet
jobb och jobb
häng med vineyard på odenplan (med erbjudan om kaffe och bön)
söndagsmiddag med vännerna från nian
dans
montering av klädställning
prat, bön och gråt på trettiofyran
i taket lyser stjärnorna
fika med grannarna på gården
promenad genom stan
hemmafix

Det var den första varma soliga dagen på länge och jag satt i en biosalong med Nils i över två timmar.
Vad var värt ett sådant pris? Förköpta biljetter till Harry Potter! Vad annars liksom.

fina dagar på jobbet
skyfall och andra sorters regn
trötta morgnar
salladsknyten och snack hos vännerna i hagsätra
morgondans
försök till att organisera i hemmet
gråt
dåligt telefonhyfs
glada nyheter om läkedom på gatorna, ben som blir lika långa igen
vicky christina barcelona
längtan efter ledighet
en möjligheternas garderob

Varför är vi i vårt samhälle besatta av att medicinera och behandla symtom utan gå till roten med sjukdomen i hopp om hälsa? Stoppa i dig det här pillret för en obestämd framtid så ordnar sig säkert saker på vägen! Varför är vi måna om att förändra våra destruktiva beteenden utan att söka botten och helande för orsaken till våra olika beteenden? Lär dig sova/äta/leva/bete dig/arbeta/tänka rätt och gör sedan så oavsett hur saker känns!

Tänk om pillret inte alls är lösningen (kanske ibland en viktig hjälp och en lättnad som leder i rätt riktning)? Tänk om du en dag inte orkar allt det där du vet är rätt och vill för att det bara är en börda du lagt på din axlar, ännu ett av alla sätt du måste prestera?

Jag vill bara ställa några frågor. Tänk om det faktiskt finns djup och rötter i den här tillvaron som leder oss vidare till läkedom vi knappt smakat på, till en vila i vardagen som spränger de gränser vi ritat om oss själva? Tänk om det finns vidare vidder, djupare vatten, djärvare drömmar, större kreativitet och mer glädje som väntar på dig?

Kvällen blåser genom lönnarna på gården
vi är övertygade om att de sjunger en sång
Ändå:
Du kryper ihop under tyngden av mina tårar
du vet att jag inte låter mig tröstas
innan sista tåren torkat

Rädslan är det ansikte vi vägrar se i spegeln
den min vi gömmer när vi älskar

Än sen om du inte kan säga det rätta
det har aldrig funnits några magiska ord
bara hamnar att lägga till vid
bara ankare att kasta ut
bara slöjan du lyfter från ditt ansikte:

Här är jag

Den här blomman heter Fetknopp.

Bild lånad härifrån

Jag minns en lite hjärtskärande episod ifrån min barndom jag ska dela med mig av. Scenariot: mamma påtar flitigt i trädgården = mycket vanligt scenario för min mor. Närmre bestämt fixar hon med vår anlagda damm och växterna som pryder det stenbelagda området runt den. Jag, överviktigt barn i typ mellanstadieåldern, står bredvid henne, tittar och pratar. Mitt i allt frågar jag:
-Vad är det där för blomma?
-Fetknopp.
-Ja, jag vet, men vad är det där för en blomma?
-Fetknopp
Här börjar jag tycka at det är jobbigt och underligt att min mamma också ska till att kalla mig fetknopp och reagerar. Vet inte riktigt om jag sa något mer, om mamma just fattade vad jag sa eller läste av min sårade konfunderade reaktion:
-Det är blomman som heter fetknopp.
Vad som hände sedan och hur mamma följde upp detta minns jag inte. (om du minns mamma, får du berätta nästa gång vi pratar i telefon)

Till saken hör att jag var mobbad under min grundskoletid. Jag var van att få höra: fetknopp, fetto, tjockis, fetmabarn, godzilla och annat mer eller mindre innovativt. Däremot var jag inte van att min mamma kallade mig fula ord. Så trots att min mamma inte brukade göra det fick jag plötsligt för mig att hon gjorde det. Jag reagerade med med min historia, med mitt bagage.

Så gör vi människor mest hela tiden; vi reagerar utifrån bagaget, oavsett innehåll. Ingen nyhet, men det tåls att tänka på och känna efter: vad är det som gör att jag reagerar eller funkar som jag gör i mötet med mig själv och andra. Den här våren har varit en tid för mig att skärskåda mitt bagage (inte bara det nyss nämnda) och känna efter hur det har känts att bära på det i alla år. Packa upp det och lämna det i ljuset med stor L. Det händer grejer med mig. Och jag får nya sätt att förhålla mig till mig själv och andra människor. Det är bra. Vill inte vara styrd av min historia, varken gamla vanor, värderingar eller gamla sår.

Maken min var och fyndade vinyl igår efter att ha lyssnat på P3 Pop i måndags:




Det är inte direkt otydligt vad musiken handlar om. Nej.