storhandling med fint sällskap (willys i länna was the thing)
att gå upp tidigt, men vara långsam
när en vän kommer med underbart nybakt bröd eller uppmuntrande vårblommor
att bli restaurerad i kreativitet
hirsgröt med rivet äpple och kanel
tankarna på den kommande sommaren i norr
att vara beslutsam
precious babys fötter, knän, armar, i rörelse inuti
att minnas min barndoms påskhelger (min favorithögtid på året)
när det artar sig

Sitter och redigerar, rensar och sorterar bland fyra års digitala bilder. Det är fint att minnas.

Den här morgonen känns hela världen tyst utanför. Snön fortsätter bädda in älskade Bagis. Mitt tillfrisknande låter vänta på sig och jag känner mig inte det minsta mindre eländig till kroppen än de senaste dagarna. Det innebär för mig ännu en dag med vila, sömn (om jag har tur), någon bok, tv på datorn och internet. Har ingen ork för kreativitet bakom symaskin eller i köket. Inte en kotte att umgås med. Men åh, jag vill int va sjuk! Jag skulle istället vilja passa på att få ägna tid åt sådant jag allra troligast inte kommer inte kommer ha tid för om en månad och träffa människor jag längtar efter att få umgås med.

Ps. Även om det låter så är jag inte helt deppig och under jord. Jag har bara lite svårt att gilla läget.

Vill knappt skriva ett ord om hälsan och läget med risk för att det ska bli så eländigt och enformigt här på bloggen. Finns ingen anledning att duscha er med symtombeskrivningar och deppighet över kroppens status. Men jag är glad för all uppmuntran och omtanke ni skickat mig, merci beaucoup! Nu ska jag sova så gott det bara går.

jag läser med mina fingrar i hans högra hand:
mer än nog

sen ser jag ljuset sippra in

Låtsas att det är sommar. Ligger halvklädd i soffan och badar i stark februarisol. Hade jag varit frisk och ledig skulle jag velat ge mig ut i skog och mark med varm choklad och apelsiner. Nu är jag ju sjuk, men jag vilar mig frisk i himmelskt ljus samtidigt som Loney, Dear håller mig i handen och berättar berättelser som rör mitt hjärta.
Hej solen, hej torsdag förmiddag.

Som ett brev på posten: sjukdom när jag är långledig.

Jag äter ett perfekt kokt ägg med herbamare, glider runt i Nils morgonrock, seglar iväg på internethavet och ska snart ta mig i örat, klä mig samt bege mig till jobbet. Jobbar förmiddagstid idag och det känns fint som omväxling till sena eftermiddagar. Annars är huvudet fullt av inredning, tankar på hur jag ska bli bättre på att prata om obekväma saker med människor, little baby som jag nästan trodde gjorde sig redo för att ta sig ut inatt och på det största hjärtat som slår för mig.

Hur har du det?

Såhär är det: jag har försökt säga upp bekantskapen med rädslan länge nu, men jag har upptäckt att det är en oblyg efterhängsen rävig typ som hela tiden klampar in och gör sig hemmastadd. Lägger sig som ett vått täcke över mig. Rädslan känner mig väl vid det här laget; vet att jag har haft svårt att säga nej. 

Dessutom har jag insett att jag varit alldeles för snäll och medgörlig, kanske har jag till och med gått så långt att jag bjudit in när jag känt mig ensam - ni vet, för gammal vänskaps skull. Destruktivitet är himla tryggt ibland! Men nu är det jag som ska visa råg i ryggen framöver och göra mitt bästa för att stänga dörren.

-

Jag vill aldrig förneka mina känslor, gömma dem eller trycka ner dem i kroppen - det som kommer upp till ytan, ska upp till ytan. Jag bestämmer inte över min känslor, mina känslor är inte fel, de visar mig någonting. Men det är jag som chefar över min tankar och vad jag fyller mitt sinne med. Det är där jag ska börja.