sötprat
Elis surrar högt i sängen. Dags att gå dit. Jag kommer bli så uppmyst.
Lyllos mig!
fina former formar färger fat
Jag går aldrig hem tomhänt från Återbruket i Skarpnäck.
De här ugnsformarna/uppläggningsfaten blev så fina ihop. Älskar färgkombon.
vad bra att just du läser det här! (eller hur var det nu)
I en av böckerna jag tipsade om för ett tag sedan, "Kan du säga Schibbolet?", finns en träffande episod: en av mödrarna bjuder varje dag på eftermiddagsfika framför tvn med baktanken att dottern ska ta till sig saker som sägs i programmet som står på. Programmet är iransk version av Dr Phil. Mamman hoppas att dotterna ska känna sig träffad och börja hantera sin problem med ilska och dåligt humör. Dottern i sin brukar peka på sin mamma när hon hör saker som hon tycker stämmer in på henne, men också säga: exakt det där problemet har min kompis! Att mamman i familjen började titta på programmet i första taget var för att hennes syster tipsat henne med förhoppningen att hon skulle börja bearbeta sitt kontrollbehov. Mamman är glad att hon vet att systern brukar titta på programmet för att systern behöver någon som adresserar hennes kontrollbehov.
Haha.
Har du någon gång suttit på en föreläsning/sett ett program/lyssnat på en predikan och samtidigt tänkt: "VAD BRA ATT HAN/HON HÖR DET HÄR, DET HÄR BEHÖVER HAN/HON VERKLIGEN HÖRA"? Det har jag. Men jag hoppas att jag nu har kommit till den punkt att jag först frågar mig hur det som tas upp berör mig och hur jag kan ta till mig av saker och växa. Och då räcker det inte bara att höra saker sägas av någon; då måste jag lyssna, ställa mig själv frågor och erkänna mitt behov av att växa.
De människor jag inspireras mest av är människor som hela tiden vågar se och erkänna sitt behov av växt. Och ser till att de får den hjälp på vägen de behöver för att växa. Gemensamt för dom här personerna är att de inte pratar om sitt behov av växt på ett vagt och allmänt sätt. De nöjer sig inte med att citera poesi, bibelcitat eller floskler om människans felbarhet (jag vet alltför många som gör det samtidigt som de aldrig kan formulera ett tankemönster eller ringa in beteenden som de vill bli av med). De gömmer inte sina brister i genom att kalla det "sin personlighet". De väjer heller inte undan för växtvärken, smärtan som man måste våga sig igenom.
Om vill jag bli fri från rädslor, utmanas, fylla ut mig själv, göra val, hantera problem och så vidare, då måste jag först och främst erkänna och formulera mitt eget behov. När jag på det sättet gjort mig sårbar får jag se till att hitta den hjälp jag behöver och ta emot den. När jag tar ansvar för mig själv, då kan det hända magiska grejer.
Men om jag i första hand fortsätter att tänka "VAD BRA ATT HON/HAN HÖR DET HÄR..." om all förmaning, uppmuntran, problemformulering, vägledning. Då kommer jag stå och stampa i min egen skit resten av livet.
dis/klarhet
löfte
alla vi som älskar elis klappar nu
Kanske någon undrar hur det är med vår söte korv? Då ska jag tala om för er att han lever och mår. Ett drygt halvår gammal. Kanske sextiosju lång och snart nio tung. Ljust fjun på huvudet och ludd från färgglada sockar mellan tårna.
För tillfället sover han sött bland sina föräldrars täcken. När han inte somnar på egen hand i sin säng är vår säng det heta alternativet. Sover gör han mycket, men inte alltid "rätt" tider. Än så länge vaknar han och vill äta under natten, dessutom kan morgonvanorna vara lite väl arla ibland. Imorse sken han som solen klockan fem.
Mat är ett avslappnat kapitel. Frukter, grönsaker, rotfrukter, bovetegröt, majsgröt = gott. Han är förtjust.
Annat som lillkillen gillar är: att få kuddar slängda i ansiktet (särskilt den storblommiga i rosa och orange), prata med tavlan ovanför sängen, suga på sladdar, backa runt på golvet, hänga över kanten på vagnen och kolla på hjulen, få lyssna till högläsning, vilda lekar, showmamma och skojpappa, suga på underläppen, svaja vid ugnen och stereoskåpet, andra bebisar, världen upp och ner, undersöka hårets relation till huvudet (aj), diverse ljud, att spana ut på himlen om mornarna, spegelstunder och sånt.
Sedan finns det saker han har utvecklat olycklig kärlek till: kameran, diverse kablar och elprylar, bokhyllan i sovrummet, fågellampan och glasfåglarna på nattduksbordet. Det finns alldeles för mycket attraktiva grejor som han inte ska stoppa i munnen och fingra på. Vårt hem är inte barnsäkert. Än.
När han vill mysa upp oss och visa tillgivenhet sätter sina nypor i våra ansikten, drar oss till sig och suger på vår näsa eller mumsar på läpparna. Så fnissar han samtidigt och ler sitt tandlösa leende. Då dör vi gosdöden. Den där varma lilla munnen och hans pliriga blå ögon.
Ja. För att sammanfatta det kort, han är som bebisar i halvårsåldern är mest. Alla har givetvis sin egen strålande personlighet och förmågor som de utvecklar olika snabbt, men ja ni fattar. Jag är hursomhelst överlycklig att det var Elis som kom. Han är ljuvlig.
önskemöbel
förtydligande
svenne bananas
Till oss alla som pk nog är upprörda över främlingfientlighetens ytterligare etablerande i riksdagen: hur många flyktingar, invandrare, nysvenskar (eller vilka andra kategoriseringar som vi nu vill använda) känner vi? Jag kan svara för mig: jag har, på ett ungefär, en enda vän som kommit till vårt land de senaste åren. Sedan träffar jag fler i kyrkor, jag har en kollega på jobbet, jag har vänners vänner och ja just det, jag dricksar ibland på den lokala pizzerian.
Drar jag mitt strå till stacken när det gäller ett sammanflätat Sverige där alla får vara med oavsett ursprung, hudfärg, kultur och religion? Nej, jag gör banne mig inte det. Även om jag inte röstade på SD. Om vi tror att vi kvalificerar oss till någon grupp bättre människor som sitter och tycker att alla ska få vara med, är lika mycket värda och ska få kallas svenskar om de vill det; då tycker jag att vi sätter oss på höga hästar. Det är himla lätt att vara orädd på replängds avstånd.
Och det är lika lätt att förbli rädd på replängds avstånd. Det är klart avgrunderna mellan människor ger plats för rädsla. Det är klart att fiendeskap, småsinthet och dylikt får bre ut sig. Skulle säga att det finns en direkt koppling mellan att jag ännu inte har särskilt många vänner med utomsvenskt ursprung och att andra röstar på Sverigedemokraterna.
Ska vi rannsaka våra här-är-alla-välkomna-hjärtan och fråga oss hur vi ska älska ur rädslan som breder ut sig i det här landet? Jag lovar att det krävs mer än svenne-tyckande, demonstrationer och att gilla "vi gillar olika" på ansiktsboken. Inte ens strukturer, lagar och nya politiska beslut räcker hela vägen. Det jag menar är, vilka är välkomna in i ditt hjärta?
Slut inlägg i debatten.
när vi roar oss
(Vilken gyllene Rivalkväll. Jag är glad! Tomas Andersson Wij var, i mitt tycke, i sitt esse; varmare än någonsin. Älskade att höra honom spela med band. Fint också att få dela den glada finalen på turnén, all iver och allt hedrande av gäster och vänner på scen. Man tackar!)
för mig och dig
nygammalt i köket
Plastmattan som jag fyndade i på guldgruveloppisen i Gottne under sommaren kom i helgen med min mor och far. Dessutom fick jag lite symaskinsassistans; vilket ledde till några raksömmar i små snygga tygstycken från mitt jobb. Nya kökshanddukar! Men si snyggt vi fåre!
figure it out
JAHA
Finns inget bättre sätt att drunkna.
happy joy, feeling glad
vardagsrummet badar i sol
allt är möjligt
det luktar nybakt kaka
en dag full med vänner
bord-och-fyra-oknarriga-stolar-fynd i skarpnäck igårkväll
skönheten och vad den säger om honom
lilla hu
förväntan
sms från viktiga
familj extended version
jag kommer att få se världen
efterlängtad kommer hem från sydafrika
guldhelg i ryggen, guldhelg i blick
som ett spädbarn längtar efter mjölk
ord och rader
ny hjärna
klarluftspromenad
löften
att våga vänta, lyssna efter svar
mer regn
mamman och barnet
trots allt
sex månader
Nu är det ett halvår sedan jag och Nils mötte lillgulls blick för första gången. Jag fattar ingenting. Han har väl varit hos oss forever? Älskar åtta-och-ett-halvt-kilos-kroppen i min famn, fjuniga dunhuvudet som bökar omkring i bland våra täcken på morgonen, lurighet och lycka i iris och pupill, upptäckarmunnen som smakar på min näsa, protesterna som uttryck för vilja, knarret i rösten när han snicksnackar, ugnsluckepeppen, betraktarblicken, den ledsna halvmånen och läppdarr, streckögonen när han myser, tandköttsleendet, när han sträcker sig efter saker han vill ha och när jag inte vet om det är en pojke eller morrande lejonunge vi fått. Bland annat.
förpackningspepp
Säga vad man vill om antroposoferna, men designa förpackningar kan dom!
Samt fylla sin snygga förpackningar med äkta vara.
folkets röster
Dimman ligger trött utanför fönstret. Kanske är det ett sorgeflor Bagarmossen bäddat in sig idag? För inte är det roligt att Sverigedemokraterna tagit sig in i riksdagen med vågmästarmandat. Själv har jag alltid svårt att dra linjer mellan valets utgång och det liv jag lever. Tar tid för mig att förstå att våra räknade röster formar en verklighet för oss de kommande fyra åren. Hur kommer den se ut och smaka?
Och jag då? Jag röstade grönt.
random saker jag tänker på om dagarna, del 4
Jag undrar varför ingen människa någonsin kommenterat den här bilden hemma hos oss. Den är ju jätterolig. Jag dör. Tror våra vänner att vi har den uppe för att den är supergullig? Tycker våra besökare att det är osmakligt att att skoja om schäfrar som poserar med kattungar i korg? Eller är vi överlag så ängsliga av oss att vi inte törs skratta åt andras inredning?
på bvc
Men så är han ju väldigt söt också.
när jag ändå är inne på böcker
Tre romaner. Ibland lite långa, men upplysande och infångande. Många porträtterade kvinnor från olika kulturer. Om du vill veta mer, fråga eller leta upp en recension på nätet.
Jag röstar för att de ska få bli lästa av fler.
gorillorna med brillorna, de plockar säcken full
Däruppe i gardinerna,
där hänger apelsinerna
Gorillorna med brillorna,
de plockar säcken full.
osv.
Lennart Hellsing och Poul Ströyer alltså. I like.
den ofarliga smärtan
Jag hade lyckan att få en okomplicerad förlossning där smärtan bara var ett tecken på att vår efterlängtade var på väg. Ja, det gjorde ont till den gräns att jag inte trodde mig själv om att orka, till den gräns att jag ville krypa ur skinnet. Tills dess att jag återigen fick kraft nog att fortsätta möta upp och vara kvar. Det är den ofarliga smärtan som gör vägen framkomlig för liv.
Ibland föds andra saker fram i vårt liv. Det kan var drömmar, vägval, karaktärsdrag, mognad eller annat. Först vilar och växer det där som ska bli till inombords och när tiden är inne för förlossning, för nytt liv, då banar ofta smärtan vägen. Kanske smärtan att lämna det som hindrar dig från att leva mot dina drömmar, sorgen över vägen du inte kan välja samtidigt, växtvärken, smärtan av upptäckten att du lagt krokben för dig själv istället för att bli den du vill vara. Den har olika ansiktsdrag.
Love hurts when you do it right. Att älska är att aldrig sluta våga göra sig sårbar. I vilka relationer vi än hänger oss så finns alltid risken för den nästan outhärdliga smärtan att bli sviken. Men smärtan är inte farlig om du släpper taget om sveket, om rätten att förbli sårad och bitter, om du vågar vara kvar hos dig själv och förbli mjuk. Det enda sättet att inte lagra smärtan är att våga se den i vitögat, låta den rida dig tills dess att du genomskådat dess ofarlighet.
Smärta i teorin är enkelt. Smärta i verkligheten är svårt. Den går inte att tänka bort, det finns inga genvägar. Än hur mycket du vet: "jag kommer må bättre när det här är över", känns det inte så. Den enda vägen mot att välja liv är att fortsätta bli överraskad av smärtans höjd, längd, bredd och djup. Låt vågorna skölja över dig.
Och sedan får vi lova att ha tålamod med oss själva. Kanske orkar vi inte möta allt på en gång. Då får vi dra oss tillbaka en stund, vila och ta emot ny kraft att våga lite till. Det är inte bråttom.
vinklar och vrår
mässingljusstakar + hobbyfärg = sant
sjoklad från olika håll
2. Onödig lyxvara. Tänk på alla som inte har mat för dagen. Tänk på hur mycket koldioxid som släppts ut för att den där skulle kunna smälta på din tunga.
...
Hur sant det än är att choklad är lyx, att många människor inte har mat för dagen och att choklad reser långt för att hamna i affären där jag bor är det som om jag inte kan få dåligt samvete! Jag känner mig inte ett dugg dålig för att jag köper och äter choklad; med undantag för onyttighetsfaktorn. Frågan är: borde jag det?
Hur tänker ni?
reklajm, konsumtion och min blogg
Samtidigt kan jag inte längre stoltsera med några antikonsumistiska värderingar trots att jag vill leva i klimatsmart och miljömedvetet. Jag är för att inte slänga mat, att handla på second hand och att tänka efter innan jag köper saker. Men, jag kan inte se ett samhälle där vi inte får skapa och handla nytt. Kan heller inte se en konsumtionskultur där vi inte handlar med varor från hela världen. (om några när en sådan vision, dela gärna med er)
Anledningen att jag vill beröra det här är ju att jag lyfter fram och tipsar om saker jag tycker är bra. Nämner varumärken och företag. Peppar på personer och produkter. Det om något är väl en slags reklam? Hoppas ni tål det.
random saker jag tänker på om dagarna, del 3
Måste prata mer med henne någon gång. Har många frågor.
pelargonsorg
Nu deppar några av pelargonerna ihop här hemma. Jag går runt och plockar vissna blad, nyper utblommade blomkorgar, viskar kärleksord och hoppas att inte allt ska trilla av. Hemma hos oss får pelargoner kämpa sig igenom höst och vinter bäst dom kan. Ingen vilsam övervintran och dvala. Om de skulle få en sådan lyxbehandling så skulle vi ha ett hem utan grönt och skönt, och det kommer inte på frågan. Alltså får de hänga med, året runt. Jag hoppas de inte är bittra på mig för det.
blötväder
på ett ögonlock
Men just det, nytt sätt att tänka vareju:
High five! Bra gjort Ugglan!
lillturen på storhavet
förnya tankarna
Insåg i sommar när jag sprang intervaller i sommarstugebacken hur snål jag kan vara mot mig själv. Istället för att ge mig själv en hög femma för att jag klarat att ta mig upp och ner för den ganska så mastiga backen tio vändor (min målsättning) tänker jag:
Åh, vilken dålig form jag är i! Åh, vad långsamt det gick!
Borde ha sprungit mycket snabbare! Borde ha orkat ännu mer!
Jag känner mig besviken på mig själv istället för att vara belåten med och gotta mig över att jag äntligen kommit igång. Istället för att vara glad över hur mycket kraft jag har i kroppen trots att jag inte tränat regelbundet under eller efter graviditeten. Istället för att peppa mig själv för att jag dessutom varvade intervallerna med situps och andra lyft.
Dessutom börjar missnöjesgiftet pumpas ut i min kropp redan när jag börjar träningspasset. Snabbt hittar jag mina svagheter och tar handen från mig själv. Jag slår vad om att jag skulle prestera bättre om jag bytte ut hackandet mot att backa upp. Hursomhelst skulle det bli betydligt roligare. Trevligare tankar att umgås med.
Så, från och med att jag avslöjade min snålhet har jag försökt ta ansvar och odla lite nya tankar.
Bygga upp istället för att bryta ner.
Hög femma istället för smäll på käften.
Jag kan lova att det känns ovant! Men, jag är på väg.
barnvagnsvardag
Barnvagnen är med, men ofta tom. Sötnöten tröttnar lätt i dessa tider. Liggande/sittande: helst inte. Vid långpromenad efterfrågas sele eller sjal. Mamma efterfrågar massage. Ibland drar vi oss till och med för att gå ut. Det vill jag sluta med. Jag vill va ute mycket i höst! Jag hoppas vi kan enas om det, jag och lillkillen.
tre småsaker jag vill ha sagt
2. Fler bagis-lägenheter på Hemnet är inte ett måste om vi får den lägenhet som jag nu tänkt på oavbrutet sedan vi såg den igårkväll. Tänk om, tänk om. Jag dånar.
3. Till min stora sorg är det något tjorv med symaskinen. Alla projekt är på is. Jag måste göra deckararbete och det är risk för att det kommer bli en utdragen process. Förmodligen är det inget allvarligt fel, men någon form av åtgärd krävs.
i love lyx
DET FÅR JAG! JAG HAR DET SÅ LYXIGT!! DET ÄR TILLÅTET!
Det ska jag aldrig sluta njuta av.
önskas
en redig klippning
information om stockholms högst belägna platser
frukost
något kul och inspirerande att göra med elis idag
fler lägenheter i bagarmossen på hemnet
höstskor
motivation till träning
i brist på djungel och vattenfall
hybris
Jag skulle kunna hålla kurser i specialmat för privatpersoner och företag, jag vill släppa diktsamlingar, jag öppnar café, restaurang och butik, jag går all-in do-redo och lär mig tapetseri, ser till att bli anställd redesigner för någon secondhandkedja som frågar efter sånt, jag läser teologi och blir anställd i en församling, jag köper en gård och startar bed-and-bortskämd-ställe för människor som behöver det, jag läser grejer så jag blir lite mer kvalificerad att förläsa och inspirera kring relationer och äktenskap, jag skriver böcker om livet med Gud, jag går någon konstutbildning och har utvecklande roligt, jag börjar spela teater igen, jag styr upp mitt träningsliv och håller peppiga träningsklasser, jag läser trädgårdsutbildning och börjar jobba ute på typ Rosendahls, getting my hands dirty. MED MERA, med mera och allt på samma gång.
Jag har aldrig träffat någon studievägledare. Vad skulle en sådan säga? Jag har för många svar på vad jag vill göra när jag blir stur. Måste liksom sålla och välja. Just nu är jag mammaledig från ett bra jobb på en second hand i närheten. Där hade jag tänkt förbi ett bra tag, om än inte resten av mitt liv. Och det är resten av mitt liv och fritiden som jag tänker på just nu.
Sedan är det förstås många som tycker att jag ska skaffa mig högskoleutbildning och ett redigt jobb. Jag bara undrar vad det skulle vara? Vad skulle passa mig och inte få mig att känna mig som ett utklätt djur?
hur man gör ett dumt intryck på mäklare
"..."
"Alltså, ehm, inte hyresrätts.."
"Bostadsrätt?"
"Nej. Men vad heter det? Åh, jag har helt blackout"
"..."
"Bostadsrättsf.."
"Bostadsrättsförening?"
"Ja, precis! Jag vet inte hur bostadsrättsföreningen ställer sig till det?"
-
"Nej, vi är inte i den ekonomiska situation att vi beviljas ett sånt stort lån, men.."
några rader bara
två sätt att fylla en stringhylla
Jag är också förtjust i stringhyllor. Originellt va? Tycker i alla fall att de är skitsnygga.
Skulle gärna ha fler. Ni ser ovan hur våra två är fyllda just nu.
Kan inte jag få se era?
tacksamhetsmorgon
Fin man, fin unge, fina vänner, fina sms, fin frukost och finfina planer.
hejdå till slukerskan
Jag minns hur det kändes då jag var hungrig på bekräftelse från killar, pojkar, män oavsett hur bekräftelsen såg ut. Då gränsöverskridande "uppskattning" var smickrande. Hej kladdiga blickar, här är jag, ta för er! Jag menar, hur ska jag annars veta att jag är attraktiv?
Det är sorgligt att säga det (särskilt till alla som någon gång blivit utsatt för något liknande övertramp), men jag hade sett en tafsande hand som en high five, även om jag äcklat slagit undan den.
Känslan av inte ha någon botten att vila i inuti och att söka den i varje potentiell pojkväns blick, åt på mig. Jag önskar att jag kunde säga att det räckte med ett äktenskap med den bäste av män för att mätta slukerskan i mig, men det funkade inte så.
För att gör en lång historia kort så har jag sagt hejdå till slukerskan. Och det enda jag vill va nuförtin är en mans kvinna.
fniss
i ett skåp
erkännande
pappa spelar godnatt
illusioner
Sen vi besökte ett konstmuseum i vilken-ort-det-nu-var i Provence har jag varit förtjust i en fransman. Georges Rousse. Han är skicklig på att leka med ögat och fascinerar mig med sina projekt. Bilderna ovan är inte särskilt märkvärdiga (om än snygga) innan man förstår att de är synvillor målade och skapade på plats. Inga bildbehandlingsprogram eller annat trolleri. Medge att det är lite svårgreppbart?
Undrar om jag tycker att det är extra spännande för att jag aldrig skulle roas tillräckligt av att genomföra liknande. Hans påhitt kräver uträkning och extrem noggrannhet. Jag är mer hipp som happ när det gäller vägen från vision till färdig produkt. Kanske skulle jag kunna utvecklas?
Hursom, med detta inlägg drar jag igång en ny kategori. Under "inspiration" kan ni gissa vad ni hittar. Ja. Sånt som berör, roar, väcker eller värmer upp mig. Skulle älska ifall ni delade med er av vad/vem ni blir inspirerade av. Ingen idé att snåla på sånt.
Bilderna är såklart hans, och jag vet knappt om jag får visa dem här. Jag chansar. Mer och bättre bilder finns på hans hemsida.
bodyförlängare
Bebisföräldrar som inte upptäckt bodyförlängaren: googla för bild! En praktisk, ekonomisk och miljösparande idé. Bodyförlängare = en bit tyg med tryckknappar. Bodyförlängare + en body som börjar vara kort = en body som passar längre.
Antingen köper man en bodyförlängare på nätet. Eller så tar man en fläckad, ful, gammal body (eller köper skitbilligt på loppis/i andrahand) och klipper bitar med de befintliga tryckknapparna som man sedan syr ihop till en egen förlängare. Ba sådär kan man använda favoritkläderna ett litet tag till.
/tipsaren
